Det går fortfarande tungt…

Går till gymmet när det är dags att köra mitt pass, måttligt motiverad. Inte direkt omotiverad men saknar definitivt den där lilla extra energin för att leverera. Vikterna känns tunga. På papperet är det långt ifrån tunga och det borde inte vara några problem alls att kasta runt men i praktiken känns 10 kg hantlarna som om de vägde minste 15…

• Svullen och binder vätska – antingen det eller också har jag lagt på mig upp åt väggarna för mycket fett
• Stressad – ja, definitivt av funderingarna ovan, vill absolut inte lägga på mig mer
• Övertränad – kanske
• Sömnbrist – inte extrem men lite sämre kvalité på sömnen har det nog varit några veckor
• Förkylningsbesvär – ja, fortfarande till viss del, har inget flås alls

Sammantaget inte det bästa läget just nu. Frustrationen gör att man bara vill gå in i gymmet och köra ännu hårdare! Tvinga kroppen att jobba ännu hårdare, bränna bort de där extra kalorierna man satt i sig även om det tar emot på ”fel sätt”. Samtidigt blir man nojig över mängden mat man stoppar i sig och i halvpanik stryper man mängden kolhydrater till ett minimum i hopp om att åtminstone vätskan skall släppa och att man mentalt skall känna sig mer tillfreds.

Det blir naturligtvis en liten ond cirkel. Mindre kolhydrater ger mindre energi att prestera i gymmet. Lägre prestation i gymmet bygger mer frustration och skapar mer stress som får kroppen att definitivt inte göra sig av med vätska och ger ännu dessutom ännu sämre sömn…

Frustrerad vänjer jag mig nu med tanken att ta några extra vilodagar denna vecka. Strunta i gymmet, ta en promenad istället. Dricka extra vatten. Äta hyfsat balanserade mål med protein, fett och även kolhydrater. Inte gigantiska mängder men inte för lite heller. Satsa på att lägga mig tidigt en kväll och förhoppningsvis få sova ut ordentligt.

Jag hoppas kunna bryta det upplevda dödläget. Inte genom att stånga mig blodig som jag så många gånger gjort tidigare utan genom att tänka smart. Att låta kroppen komma tillbaka och framförallt låta träningsglädjen göra detsamma!

Robert