Så idag såg jag till att få med mig mina lurar! ????

Naturligtvis med helt fulladdade batterier, klara att spela motiverande träningsmusik under hela mitt träningpass! Musik som höjer fokus, ökar mental närvaro och får mig att hålla i muskelkontakten och pumpa ut de allra sista repetitionerna!

Så där ligger jag i bänkpressen, med mina nyligen inköpta lurar, tidsenliga träningskläder och konstaterar att jag ändå fortfarande är ”fit for fight”! Jag har hängt med in i den nya tiden, jag har koll, inte gubbe för fem öre här inte, tänker jag medan jag låter pulsen och andningen återhämta sig efter mitt första set!

Fast samtdigt, hur bra stämmer det? Hur mycket har jag verkligen hängt med? När det väl är dags att ta de där sista andetagen precis innan jag lyfter ut stången och setet brakar loss så strömmar dunket av ”This is the way” med E-type in i mina öron…

Frågan är om någon av de ambitiösa grabbarna i 20-års åldern som tränar utmed mig överhuvudtaget vet vem E-type är? Förmodligen inte. ”This is the way” släpptes 1994 och faktum är att man kan fundera på om grabbarna, som förövrigt ligger och bänkar mer än jag knäböjer, överhuvudtaget var födda på den tiden…

Ähh, jag gillar i alla fall Aviciis Levels stenhårt!

Den funkar att träna till också, riktigt mycket energi i den låten. House är rätt schysst som träningsmusik faktiskt när allt kommer omkring. David Guetta satte kanske genren på kartan även för oss mer oinsatta. Finns mer modern musik som jag kan uppskatta t.ex. Adelle eller Justin Bieber, och där är jag definitivt inte den primära målgruppen, men Justin har vissa låtar som är helt ok. Så jag hänger med, ingen mossa som växer här inte! Fast det kanske inte blir så mycket träning till den musiken i och för sig…

Så är det är dags för nästa set, att hitta fokus, närvaro och få energin att flöda genom kroppen så jag zappar framåt i min spellista. Jag lägger mig tillrätta på bänken, sätter ner fötterna, drar tillbaka skulderbladen och fattar stången. Nu j-lar skall jag sätta åttan! Precis när det välbekanta riffet drar igång fyller jag lungorna, höjer upp bröstkorgen och lyfter ut stången. Gitarren i Metallicas Enter Sandman dånar in i mitt huvud och jag sänker stången mot bröstet och matar ut setet till James Hetfields whiskeygrötiga röst!

Så mycket för att hänga med in i den nya tiden, eller hur? ????

/Robert