Fitness for Men

För 15 år sedan befann sig skådespelaren Jens Hultén på botten. Utan pengar och med alkoholen som närmast förtrogna. Nu blommar karriären med en roll i James Bond-filmen Skyfall och som gängledaren Seth Rydell i tv-serien och filmerna om Johan Falk. Roller som kräver fysisk styrka och explosivitet.
Text och foto: Jennie Aquilonius

”Jag står ta mig fan och dricker te i en bassäng med James Bond”, tänker Jens Hultén där han står mitt i den stora tanken i en filmstudio i USA. Han och Daniel Craig har just fajtats i en undervattensscen. De tar en paus och åker upp till en platå och på ytan kommer små brickor guppande med tekoppar och kakor. Det är mitt under inspelningen av Skyfall, där Jens spelar en liten skurkroll.

”Där stod vi och pratade igenom den senaste strypningen. Det var absurt, men roligt. Det är en sinnesjukt stor produktion, en av världens största”, säger han och lutar sig tillbaka i den höga stolen i kaféet på stammisgymmet nära Odenplan i Stockholm.

I vattenscenen slåss de på sex meters djup i en stor tank med fönsterrutor på sidorna. Runt omkring finns dykare som har hand om syrgasen och utanför står regissören. Och Daniel Craig var cool.

”Han var ungefär som jag, en vältränad, sportig kille som tränar upp sig för vissa roller.”

De första stegen
Vägen till actionskådis tog sin början med en smal liten kille som inte ville vara rädd. Som började med kampsport för att bli av med sin dåliga självkänsla. På 1980-talet tävlade Jens i karate, thaiboxning och taekwondo. Då gällde det att hoppa mellan sporterna för att få vara med på så många tävlingar som möjligt, det fanns inte samma utbud eller lika många deltagare som nu. I dag har många kampsporter samlats i de två populäraste tävlingsdisciplinerna, MMA och K1. På 1990-talet övergick han till att bli instruktör. Tog sig an adepter, förde arvet vidare.

I dag ser Jens kampsporten som en dans. En konstform. Han gillar att titta på proffsboxning och MMA, och tycker samtidigt att det är förfärligt.

”Det är absurt att två människor ska slå sönder varandra”, säger han. ”Men eftersom det sker på lika villkor, och båda vill det, är det egentligen inte farligt. Syftet är inte att skada. Jag ser det som en hårdhänt dans med mjuka rörelser som går att använda hårt.”

Jens lutar den småskäggiga hakan i handen och funderar över vad i boxning och kampsport som tilltalar honom. Svaret blir att han har fallenhet för det, och att det är en form av musikalitet. Något som känns i kroppen. Det är skönt att göra en rörelse eller få in en spark. Flytta sig undan för ett slag. Ha kunskapen att använda hjärna och kropp till något så primärt som försvar.

”Bygga stora muskler är en sak, sedan ska du kunna använda dem också”, säger han. ”Det är precis som när du tränar din hjärna genom att läsa filosofi, du tänker och utvecklas. Allt det där hör ihop: musik, kampsport, skådespeleri, konst och litteratur.”

Självinsikt
Inför en actionroll trappas träningen upp successivt. Jens tycker att det är roligt i början. När resultaten kommer. Känslan av att kroppen funkar och fåfängan som får en kick. Men det är också jobbigt. Han blir anorektisk i sitt tänkande när allt fokus ligger på den egna kroppen Det gäller att få syn på fixeringen och acceptera den.

”Först därefter kan jag tänka på vad jag ska göra åt det”, berättar Jens. ”Det är när människor förtränger saker och inte förstår vad som händer som det blir problem. Allt handlar om självinsikt. Nu för tiden kan jag tänka att, jaha, här står jag och spänner mig igen, 49 år, skål på dig Jens. Och så går jag och gör något annat.”

Samma sak händer när han läser in en stor roll. Mycket text. Stora repetitioner. Tänker rollen, andas texten. Blir uppfylld. Det blir en besatthet. Som ett barn som inte vill sluta leka.

Lika uppfylld blev han av kroglivet en gång i tiden. Förlorade sig i alkoholen. Ville bara ha ännu mer. ”Jag har en beroendepersonlighet. Det har jag lärt mig handskas med, det är därför jag lever i dag. Jag dricker inte längre och lever ett sunt och bra liv.”

Fast i ett beroende
Det är 1980-tal och en 25-årig Jens jobbar som dörrvakt på krogen. Sena nätter, några järn efter jobbet för att slappna av. Snart blir det ett par öl innan arbetet för att klara av obehaget i att stå och tjafsa med folk. Så är han fast. Sitter plötsligt där och dricker på morgonen på sin lediga dag.

”Vissa dricker mycket men kan hantera sina liv, och andra hanterar inte livet” berättar han. ”Jag tillhörde den senare kategorin. Det blev bara alkohol, det var bara spriten som fanns i mitt liv. När skulle jag få dricka den första ölen? När skulle det bli party igen?”

Jens befinner sig i ett slags mellanläge. Han har tränat och tävlat klart. Har börjat intressera sig för skådespeleri, men karriären blommar inte än. Han dricker innan provfilmningar, kommer bakfull till evenemang och är berusad under antagningen till scenskolan.

”Jag var i ett sjukdomstillstånd. Du fattar inte rationella beslut när du är påverkad. Jag flydde från vardagen, tristessen och min dåliga självkänsla. Det höll under ett par år. Jag var ung, stark och skakade det av mig.

Vändningen
Under fem år eskalerar drickandet. Som 30-åring blir Jens pappa och plötsligt finns ett barn att ta hand om. Det blir skilsmässa. Han kan inte ta hand om sonen på de bestämda tiderna. Det dåliga samvetet och skulden växer. När 35-årsdagen närmar sig kommer insikten. Han kan inte betala hyran. Polare byter sida på gatan när de får syn på honom.

”Jag insåg att jag förstörde mina möjligheter till ett bra liv”, berättar Jens. ”Jag kom för sent. Kom inte alls. Blev utslängd från scenskolan och kunde inte ta hand om mitt barn. Hade inga pengar.”

Tanken att sluta kommer gång efter annan. Det blir bra ett tag, men så fort Jens känner sig starkare fastnar han igen. Socialen säger att han har ett missbruk, att de inte kan bistå med några pengar, men däremot en behandling. Jens går med på att få behandling.

”Det är precis som i en fajt. Om motståndaren är för stark får du ge upp, annars blir du ihjälslagen. Det är samma här, jag insåg att jag inte kunde vinna mot den här drogen.”

På behandlingshemmet finns direktörer, sjukvårdare och läkare. Människor från alla samhällsklasser. I tolvstegs-programmet får Jens titta på sig själv. Vilka har han sårat? Vad har det kostat honom? Vilka drömmar har gått i kras? Hur mår kroppen? Hur ser framtiden ut om han fortsätter?

”Det var hårt på ett sätt”, berättar han. ”Men jag har alltid haft bra självinsikt och visste någonstans om det här. Hade diskuterat det med mig själv under hela perioden, men alltid tänkt att saker skulle ordna sig. Nu kunde det inte ordna sig längre, om inte jag gjorde något.”

När Jens hade bestämt sig för att bli nykter ville han prata med sonen om alkoholismen. Förklara varför pappa försvunnit i perioder, men nu skulle finnas på heltid. Då var sonen fem år. Sedan har de haft en öppen dialog.

”Det har gett honom kunskap om vad missbruk är”, berättar Jens. ”Han ringde första gången när han själv var berusad som 15-åring och frågade om han fick komma hem. Vågade det eftersom jag hade gett honom ansvaret och öppningen. Då har jag lyckats som pappa. När vi behöver hjälp ska vi be om det, det är när vi tror att vi klarar allt själva som det blir för mycket för oss.”

Kuddkrig och disciplin
Den egna dåliga självkänslan tror Jens grundades under uppväxten på 1960-talet. Föräldrarna låg i skilsmässa. Tystnaden låg kvävande kring middagsbordet, bara för att sedan explodera i bråk när barnen gått och lagt sig.

”Jag lärde mig koppla ihop tystnaden före och stormen efter. Som barn tog jag in det, undrade om det var mitt fel. Kände att de inte såg mig.”

Historien ger dagens framgång en annan tyngd. Hade Jens fortsatt på samma sätt i 15 år till hade han antagligen inte levt i dag, eller bott på gatan.

”Jag fyller 50 snart och det är nu min karriär blommar och livet är som bäst”, säger han. ”Rollerna, träningen, min son. Jag fick vara med i Skyfall. Den resan, från att sitta på socialen utan pengar och bli kallad missbrukare, är rätt häftig.
Vad människor kan göra om de bestämmer sig.”

I det arbetet ingår disciplin. Träning, rätt kost, sömn. Träningen är enkelt upplagd: gym tre dagar i veckan med uppvärmning på säcken, stretch, vikter och maskiner. På söndagarna träffar han gamla kampsportare som bland andra Paolo Roberto. ”Vi slår på varandra under ordnade former. Det är som kuddkrig för vuxna.”

Men det gäller att kämpa mot suget att stanna i soffan. Om Jens blir för introvert kommer tankarna: ”Vad är det för mening med det här? Nej, jag duger inte. Vad gammal jag är.”

”Jag faller inte i den fällan så lätt längre”, säger han. ”Men det händer att jag sluter mig, hellre vill vara själv än att ta en promenad eller prata med någon. Har jag gjort det där, tagit en promenad i en timme, är det skönt att vara hemma med en bok. Och jag vill inte vara utan träningen, då kommer en rastlöshet i kroppen.”

Tänjer gränserna
Inför en actionrulle förbereder sig Jens fysiskt. Bygger upp muskler på gymmet och tränar mer kampsport. Dubblar dosen, lyfter tyngre, tränar oftare och äter mer. Späker kroppen. Tänjer gränserna. Ger kroppen vitaminer, proteiner och bra kolhydrater. Lägger till tre extra mellanmål med keso, bönor och tonfisk.

”Det blir mat sex gånger om dagen och det är astråkigt”, säger han. ”Men jag, som är en ganska mager person, måste det. När du tränar och förbränner måste du ha ett enormt kolhydrats- och kaloriintag, särskilt om du ska lägga på dig vikt. Kroppen behöver bränsle så att den slipper ligga och tugga på muskulaturen.”

Inför förra Johan Falk-serien ägnade Jens ett år åt att bygga upp kroppen. Till att forma sig till den biffiga och explosiva karaktären Seth Rydell. Den långa, seniga kroppen ökade med sju kilo.

”Som ung tyckte jag att det var tråkigt att jag inte kunde bygga muskler, jag ville bli som Arnold Schwarzenegger”, berättar han. ”Idag är jag glad för att jag inte har anlag för det, vad skulle jag spela för roller då? Sedan är det inte särskilt snyggt.”

Jens har hållit på länge och kroppen är van vid hård träning. Det gör att han fortfarande kan ligga på en hög nivå. Kan fajtas med unga förmågor och klara sig bra, mycket tack vare tekniken. Men åldrandet påverkar träningen och Jens ägnar sig numera mest åt vad han kallar gubbträning. Motion. Viktlyftning.

”Men det är ändå ett stänk av allvar i det eftersom jag har tränat boxning och kampsport sedan jag var 15 bast.” Träningen sker mer sällan nu. Tidigare handlade det om sex dagar i veckan och ibland två pass om dagen. Nu gäller det mest att försöka behålla det han har byggt upp.

”Om någon skulle gissa så håller min kropp nog för en 30–35-åring, inte en 50-årig farbror. Men det tar längre tid för skador att läka och har jag tränat hårt så får jag ont av träningsvärk. Men åldrandet är okej, det är döden jag inte tycker om, var det någon som sa.”

En populär buse
Rollfiguren Seth Rydell, gängledaren i polisserien om Johan Falk, går hem hos många. 27 000 gillar hans sida på Facebook. Jens Hultén tror att människor går igång på spänningen.

”Seth är lite som Gunvald Larsson var på sin tid, det är samma typ av figur”, säger han. ”Folk lockas av att det är en farlig man som samtidigt är charmig. Som ett rovdjur. Och jag lyckas väl ge honom trovärdighet, vilket gör att folk tar honom på allvar.”

För att göra Seth Rydell till en hel människa letar Jens efter hans mjuka sidor och svaga punkter. Det gör honom trovärdig på duken. Jens säger att spänningen skapas när skådisar gör det oväntade. Det är då rollen får liv. I säsong ett har Seth Rydell till exempel slagit sönder en av sina gängmedlemmar för att statuera exempel, att ingen ska tjalla. När en annan medlem ringer upp och frågar var han håller på med står Seth Rydell med sin dotter vid spisen. Han ska värma välling och det blir för varmt. Samtidigt står han och pratar misshandel och vapenleveranser på telefon, lägger på och säger till sitt barn att ”oj, vad arga de är på pappa hela tiden”.

”Där blev han populär, något annat än bara en farlig gangster”, berättar Jens. Det var min idé att göra det. Jag sa till regissören att ligg kvar nu så får jag improvisera med barnet. Det hade varit lätt för mig att bara vara farlig, och då hade folk orkat se en film, inte sex stycken med samma uttryck.”

I säsong två har Seth Rydell växt till en av huvudkaraktärerna och Jens har fått större utrymme att utveckla rollen. Jobbar med små oväntade nyanser, som att Seth Rydell använder gula diskhandskar när han diskar. Machobilden av män som ges i actionfilmer ser Jens som tråkiga klichéer. Ska kvinnor in får även de ta över de manliga idealen.

”Det gäller att hitta något som inte förstärker de klichéerna. Det är svårt, det ligger redan på manusstadiet. Sedan är det en utmaning för oss skådisar och regissören att komma ifrån det där.”

Tveksam förebild
På frågan om ifall Seth Rydell sprider våldsromantik svarar Jens att det alltid finns unga killar som vill vara som värstingen. Och att det inte är bra om de tror att det är rätt väg.

”Unga killar kommer ofta fram till mig och vill ta en bild”, berättar han. ”Säger att jag är så cool och att de vill bli som jag. Det är gulligt eftersom de uppskattar ett jobb jag har gjort, men frågan är om de kan skilja på dikt och verklighet. Tror de att Seth Rydell är bra? Det är han inte. Och det ska inte gå bra för honom. Hans livsstil kostar något och det måste visas i serien.”
Det skulle väl vara att föredra om alla läste Aristoteles och Sokrates, tillägger han.

”Läste filosofi om livet. Det existentiella, vad det är att vara människa. Det är väl egentligen viktigare än att få förebilder inom pangpang-genren.”

Det är tankar som han behöver för att förstå sig själv i tillfrisknandet från alkoholismen, kunna förstå varför han gjorde som han gjorde. Men det är också en viktig del i arbetet som skådespelare. ”Jag måste förstå en karaktär jag spelar”, fortsätter Jens. ”Varför gör han så, var kommer han ifrån? Vad är hans problematik? Det måste jag plocka från mig själv. Det har jag alltid velat lära mig, hur funkar människan? Hur ser våra mekanismer ut?”

Jens har precis avslutat inspelningen av en ny, mer vuxen variant av Jönssonligan-filmerna. Till sommaren blir det också fem nya Johan Falk-filmer.