Fitness for Men

Roy Hansson från Laholm ville bli stuntman redan som liten – en dröm som senare blev verklighet tack vare hård träning och en obändig vilja.

Det är lätt att förstå varför just stuntman är ett drömyrke för många – de kickar som vissa får av exempelvis bungyjump eller bergsklättring är ett ständigt närvarande inslag i yrket, där utövarna fyller sina arbetsdagar med fall från höga höjder, intensiva slagsmålsscener och andra smått halsbrytande actionuppdrag. Samtidigt får man inte glömma bort att dagens stuntmän är långt ifrån några sensationssökande adrenalinjunkies, utan hårt arbetande fullblodsproffs som sätter säkerheten främst. Inte desto mindre utsätter de sig mer eller mindre dagligen för risker vi vanliga dödliga aldrig ens skulle drömma om, och i allmänhetens ögon är yrket både farofyllt och spännande – något som kan förklara dess dragningskraft.

”Visst ger det en kick av att vara den som kallas in när riskerna höjs”, berättar 38-årige Roy Hansson, som har jobbat som stuntman i drygt 15 år. ”Sen har ju stuntmännen och hela stuntavdelningen väldigt mycket fokus på sig, även från skådespelarnas sida. De är ju väldigt vana vid att folk ställer en massa frågor till dem, vill ta bilder och vara nära dem, men faktum är att de vill gärna vara med oss och ta del av våra berättelser. Det känns väldigt bra med lite ombytta roller.”

Roy är född och uppvuxen i Laholm och ville redan som femåring bli stuntman. Men det var inte förrän han som 20-åring fick höra talas om en yrkesutbildning i Göteborg som han tog det första steget mot att förverkliga sin barndomsdröm. ”Vi fick lära oss att bli påkörda av bilar, falla från höga höjder, bli repellerade med rep och olika fighttekniker, men jag tyckte ändå att själva kursen var lite av en besvikelse”, säger Roy. ”Det handlade mest om att branschfolk ville tjäna pengar på oss deltagare. Så det var bara att fortsätta att gå fler och fler kurser, både i Sverige och utomlands. Till slut var det en av instruktörerna som ringde och sa att han hade ett litet jobb… och sedan dess har det blivit många fler.”

Vad var det för jobb du fick efter din sista kurs?
Samtidigt som filmen Tredje vågen höll på att spelas in, så hade de byggt upp kulisser uppe i Trollhättan. Innan de skulle riva dem så ville kommunen hitta på något för att dra dit folk. Vi körde en stuntshow några gånger om dagen där vi spelade insatspolis och bankrånare. Vi var väl sex man totalt. Där lärde jag känna killarna som höll i det, som sedan kom att bli stuntkoordinatorer. Jag fortsatte att hänga på dem och fick fler och större uppdrag.

Vilket var ditt första officiella stuntgig i filmsammanhang?
Det var i adventskalendern Dieselråttor och sjömansmöss. Jag dubblade för en skådis som heter Eric Ericsson, och fick trilla ner genom en skorsten. Att ”dubbla” betyder att man agerar stand-in och gör alla riskfyllda stunts åt en skådespelare.

Hur kan en vanlig dag ut på jobbet se ut för en stuntman?
Nu senast spelade jag en av Finnens män i Snabba Cash − Livet Deluxe, som försöker blåsa Jorge och hans kumpaner på rånbytet. Det blev en hel del actionsekvenser med mycket skjutande. Själv blir jag skjuten två gånger. Det är inte lätt att urskilja mig då jag har gasmask på mig, men om man tittar noga kan man se min vita piercing i örat.

Är det vanligt att uppgifterna du får känns utmanande eller sitter det mesta i ryggmärgen vid det här laget?
Nej, allting drillas ju. Så om stuntet tar 30–40 sekunder att göra, så går hela dagen åt till att göra det så säkert som möjligt. Det får ju absolut inte inträffa något fel. Så man börjar ju smått med att värma upp kroppen så man inte sträcker sig. Om man ska göra ett högt fall så kanske man testar luftkudden så att själva fläktarna fungerar och den håller tätt. Höga fall är dock något som inte används särskilt ofta på film, påkörningar använder man sig av lite oftare – och de är också väldigt noggrant utförda. Man börjar kanske i fem km/h och avslutar i 50. Man testar, testar och testar och man har alltid skydd på sig.

Det finns ju ändå vissa risker som är förknippade med yrket – har du råkat ut för en olycka någon gång?
Nej, faktiskt inte. Jag råkade ut för en grej efter jag hade gått en utbildning i Australien, och blivit erbjuden att komma tillbaka på en uttagning för att jobba på Universal Studios park i Japan. Då skadade jag axeln när jag skulle göra en rullning i gräset. Den gick inte ur led, men senfästena brast. Så jag uppfyllde ju inte kraven dagen efter, och det är nog den enda skada jag fått i stuntsammanhang. Det är väldigt sällan det inträffar några skador. Det får ju helt enkelt inte ske, och de gånger det händer är oftast då skådisarna ska göra sina egna stunts. De lever sig in i sin karaktär för mycket, och så kommer de lite för nära och har inte riktigt avståndsbedömningen med sig.

Säkerhetstänket är alltså väldigt väl utvecklat?
Precis. Det amerikanska tankesättet att alla är säkerhetsansvariga för just sitt område har börjat komma mer och mer, vilket i synnerhet gäller stuntkoordinatorerna. De har enormt mycket press på sig att något inte ska kunna gå fel, och jobbar just för att minimera riskerna. Det är oftast vid tillfällen då man plockar in någon som utger sig för att vara stuntman eller stuntkoordinator, men varken har erfarenhet eller utbildning, som det går åt pipan.

Du har ju skådespelat en del själv – bland annat i rollen som gängmedlemmen Kenneth Alm i filmerna om polisen Johan Falk. Är traditionellt skådespeleri något du skulle vilja testa på mer?
Ja, absolut. Så länge det ligger i min natur. Det är ju klart att det hade varit en dröm att lyckas som skådis, även om jag vet att chanserna är väldigt små. Men just de här små grejerna är ju otroligt roliga, och utmanande till viss del. Ofta har ju karaktärerna legat väldigt nära ens egen personlighet och det har inte krävts så mycket av mig. Min koordinator på Stuntmakers brukar försöka se till att vi stuntkillar får småroller, om det är någon karaktär i manus som ska göra något speciellt. Så istället för att ta dit en skådespelare som kostar 20 000 per dag, så kan de använda en stuntman som kostar 6 000 per dag.

Har träning varit ett intresse som hängt i sedan barnsben?
Jag tränade gymnastik som liten – det var väl jag och 30 tjejer. Jag var mycket för att slå volter och gå på händer och sådär, jag hade väldigt lätt för sådana saker. Sedan kom kampsporten in i bilden. Jag började lite smått med karate, och sedan gick jag vidare till taekwondo och ninjutsu. Idag tränar jag mest MMA, men tävlar inte. Det är något som både skrämmer och lockar – just att gå upp i en ring.

Om vi tittar lite på hur du lägger upp din träning – hur ser en vanlig träningsvecka ut för dig?
Jag försöker köra MMA minst en gång i veckan, både stående och brottning. Gymträningen brukar variera – jag har inte någon tävling i sikte framöver, för då kör jag efter ett fast schema. En kille som heter Said från vårt team Gymvaruhuset hjälper mig med både kost och träning. Annars är det två till tre gympass i veckan som gäller.

Vad är det du tävlar i?
Jag har tävlat i Fitness Five och jag körde ju Alströmertrofén som första tävling för sex–sju år sedan. Förra året så ställde jag upp i Athletic Fitness i Decembercupen i Lund, där jag kom på åttonde plats trots att jag vägde ganska mycket mer än mina medtävlande. Det var 24 tävlande från början och jag tror att jag var tyngst av allihop.

Du är ju ganska stor och muskulös, så jag antar att du lägger mycket tid på att bygga massa när du tränar?
Ja, det har ju blivit så, men faktum är att jag alltid har haft väldigt svårt för att gå både upp och ner i vikt. När jag gjorde lumpen vägde jag 69 kilo på 186 centimeter. Nu väger jag ju strax under 100 kilo. Jag har gått upp sakta men säkert, och jag har ju aldrig varit sådär bulkstor. Jag har alltid haft en ganska god fysik. Sen har jag aldrig varit i någon superform heller, utan jag brukar ligga någonstans mitt emellan.

Hur lägger du upp dina gympass?
Nu kör jag väl mest basövningar. Jag försöker köra mycket ben, jag ligger efter ganska mycket där. Tråkigt nog har jag ganska dålig kondition – jag kör i princip ingen cardio alls förutom när jag tränar MMA. Jag brukar dela upp passen efter muskelgrupp – ben, rygg, bröst, och så vidare. Sedan tränar jag som regel aldrig om jag har träningsvärk någonstans i kroppen. Det har alltid funkat för mig. Många kör ju dubbla pass om dagen och tycker att det är bra, men jag har alltid sett till att vila ordentligt.

Jag antar att det är en stor fördel att vara rörlig i ditt yrke. Hur bär du dig åt för att behålla rörligheten samtidigt som du bygger muskler?
Det har gått sådär, kan jag säga. Rörligheten har försvunnit avsevärt, men MMA-träningen gör att jag är hyfsat rörlig ändå. Visst, jag har ju tappat många av de här grejerna som jag kunde göra förr – när jag springer och hoppar mycket så känns det direkt i knäna att jag egentligen är för tung för det. Jag kommer inte längre lika högt och landar mycket tyngre. Men å andra sidan så har det för min del gett mycket mer att vara stor, bredaxlad och se ut som en buse. Det har lett till att jag har fått olika småroller, istället för att bara hoppa in och stuntdubbla.

Hur lägger du upp din kost för att komma åt den definierade fysiken?
De senaste åren har jag fokuserat mycket på långsam energi. Jag har ätit mycket kall potatis och krossat bovete, till exempel – mycket långsamma kolhydrater för att hålla blodsockernivån så jämn och låg som möjligt. Sedan laddar jag inför träningspassen med Vitargo. Så fokus har legat på att få i mig så mycket långsam energi som möjligt, och sedan enbart snabba kolhydrater inför något energikrävande.

Och mycket protein, förstår jag…?
Ja, mycket kycklingfiléer, nötfärs, krossade linfrön och ägg. Jag brukar äta en omelett på åtta till tio ägg till frukost, och sen brukar jag koka ägg och ha med mig till jobbet.

Vad har du för projekt på gång under den närmaste framtiden?
Jag håller på att försöka arrangera ett nytt svenskt rekordförsök i kartongfall, det gamla rekordet ligger på 40 meter någonting. Tanken är att jag ska hoppa från en kran eller hög byggnad och landa i kartonger. Att hoppa från höga höjder är något som jag verkligen brinner för, men jag är i behov av en finansiär som kan gå in och sponsra.