Vi testar Abu dhabi triathlon

Träning 1 Dec 2013

Många av världens bästa triatleter lockas till Förenade arabemiratens huvudstad Abu Dhabi för ett extraordinärt lopp som sträcker sig genom staden och den omkringliggande öknen via emiratets formel 1-bana. Vi beslöt oss för att trotsa ökensolen och slå följe med dem.
abudhabitria1

Semesterfiraren som gör entré vid hotellets frukostbuffé med en t-shirt med trycket ”Your Workout Is My Warm-up” tror förmodligen att han gör ett ganska tufft intryck, och under normala omständigheter så hade han förmodligen gjort det. Han kommer emellertid snart att bli varse att omständigheterna är långt ifrån normala.

Hotellet är nämligen den officiella hemvisten för de tävlande i Abu Dhabi Triathlon, och det fullkomligt vimlar av tävlingssugna triatleter. Många av dem är proffs och laddar upp sina tallrikar med de mer hälsosamma alternativen som buffén har att erbjuda. De normala reglerna som brukar gälla vid frukostbuffén har ställts på ända den här morgonen. Munkar och croissanter får ligga orörda, medan servitörerna upprepade gånger får gå och fylla på müsliskålarna och salladsfaten.

Det är likadant överallt på hotellet. Gymmets löpband och motionscyklar, som vanligtvis brukar användas av medelålders damer efter lunch, är nu konstant upptagna. Och poolen, som vanligtvis är hemvist för plaskande barn och volleybollspelande ungdomar, är nu sprängfylld med män iförda våtdräkt som beslutsamt crawlar fram och tillbaka.
I restaurangen har killen med t-shirten hittat ett avskilt hörn, där han snabbt petar i sig sin frukost och sedan ger sig av lika snabbt – kanske för att byta hotell. Under tiden förbereder sig triatleterna sig noggrant inför den stundande tävlingen.

GULFPROFFS
För alla som är bekanta med utomhusträning under vintersäsongen på norra halvklotet med tillhörande frusna fingrar och rinnande näsor, är det naturligtvis mer än välkommet med värme och solsken. Men även om man bortser från de uppenbara klimatmässiga fördelarna, så ser banan för Abu Dhabi Triathlon ut som en dröm. Det är lätt att förstå varför tävlingen har blivit en favorit bland triatleterna sedan den först gick av stapeln 2009.

Simningsetappen, där de tävlande startar från den gyllene sandstranden utanför staden, äger rum i Persiska vikens turkosskimrande vatten, medan cykeletappen tar deltagarna ut i öken på platta asfaltsvägar innan de beger sig in på den hypermoderna formel 1-banan Yas Marina. Efter att ha cyklat tillbaka till Abu Dhabi går sedan löpetappen längs med stadens sjösida innan de tävlande helt utmattade sjunker ihop på stranden där de startade.

Det är en spännande blandning av miljöer och man kan välja mellan sprint (750 meter simning, 50 kilometer cykling och fem kilometer löpning), kortdistans (1,5 kilometer simning, 100 kilometer cykling och 10 kilometer löpning) och supertuff långdistans (tre kilometer simning, 200 kilometer cykling och 20 kilometer löpning). Det finns med andra ord något för alla. Jag ska tävla i kortdistans, och det verkar som om jag är i gott sällskap eftersom en viss Alistair Brownlee – som tog OS-guld i triathlon 2012 – ställer upp i samma distans. Jag misstänker att våra målsättningar skiljer sig åt lite grann – han siktar förmodligen något högre än att bara ta sig i mål.

STRANDPROMENAD
Just att ta sig över mållinjen verkar i och för sig inte vara ett alltför oöverstigligt hinder när jag gör mig redo för start inför simningen strax efter 08:00. Morgonen är ännu ljum och vattnet håller svalkande 21 grader, vilket är tillräckligt kallt för att våtdräkter ska vara tillåtna och en välkommen bonus för alla mediokra simmare (en grupp där jag räknar in mig själv).

Startskottet går och vi springer ner mot vattnet. Efter att ha simmat hela banan under gårdagens genrep har jag lagt märke till att man kan vada ut ganska långt innan man behöver börja simma, så medan folk runt omkring mig börjar simma för glatta livet så fortsätter jag att gå och lyckas hålla jämna steg med dem utan att anstränga mig nämnvärt innan även jag till slut blir tvungen att kasta mig ut i vågorna. Under en så pass lång tävling får man spara på energin vid alla tillfällen som bjuds.
abudhabi2

EN CYKELTUR I ÖKNEN
En halvtimme senare är jag tillbaka på stranden där jag snabbt byter om innan jag hoppar upp på en superlätt tävlingscykel av kolfibermodell. Det här har jag sett fram emot. Efter ett par bistra vinterveckor med isiga vägar framstår cykling i strålande solsken som rena drömmen.

Under ett kort tag är det faktiskt som en dröm – jag seglar fram och hastighetsmätaren visar högre snitthastigheter än vad jag sett på väldigt länge. Sedan börjar det bli jobbigt. Först kommer motvinden, som verkligen tar fart när jag kommit ut i öknen på allvar. Hastigheten sjunker snabbt som ett resultat av detta. Sedan sätter tristessen in.
Cykelbanan är visserligen helt platt då den sträcker sig längs med en avstängd motorväg, men jag blir ganska snart varse att det är obeskrivligt tråkigt att cykla på en tom motorväg belägen i en sandöken. Utan några som helst förändringar i landskapet eller några kurvor i vägen börjar det snart kännas som om jag sitter på en turbo trainer – eller för att vara helt ärlig: det känns som att sitta på en turbo trainer inuti en ugn samtidigt som någon blåser mig rakt i ansiktet med världens största hårtork.

Faktum är att det är så pass tråkigt att varvet på Yas Marina efter halva sträckan framstår som balsam för själen. Tyvärr är det över på ett par minuter och gör återgången till den monotona motorvägen än mer smärtsam. Ugh! Jag försöker trösta mig med att jag åtminstone inte tävlar i långdistans – den 20 mil långa cykeletappen sträcker sig ännu längre över denna helvetiska motorväg – och ger nu järnet fram till den andra växlingen.

VARMT, VARMT
Nu står solen som högst på himlen och medan proffsen och de bästa amatörerna redan har avslutat sina lopp, innan den djävulska hettan sätter in, kommer vi lite mer sävliga deltagare att plågas lite extra. Lyckligtvis är vätskekontrollerna laddade med iskalla tvättsvampar, vatten och cola, som vi tacksamma löpare förser oss av i mängder.

Jag känner mig som en myra under ett förstoringsglas, men lyckas till slut korsa mållinjen på stranden, där jag startade fem timmar tidigare, bara 487 platser efter Brownlee som fullkomligt krossat allt motstånd.

Vid frukostbuffén dagen efter har redan de flesta triatleter lämnat hotellet för att hinna med sina flighter och frukostvanorna har nu blivit mer normala. Jag lassar – helt utan att skämmas – en tallrik full med munkar och hugger in.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.