The Mauler

Kändisträning 26 Sep 2014

I Alexander ”The Mauler” Gustafsson har Sverige fått sin första riktiga superstjärna i MMA. Läs om Alexanders fantastiska resa från de första stapplande stegen i boxningsringen till en tillvaro som en av UFC:s allra största stjärnor.
Av: Ulf Elm Foto: Simon Paulin/Gymgrossisten
mauler

Något har hänt som har skakat om svensk idrott i sina grundvalar. Från att ha kallats allt från dödssport till blodigt skådespel utan tillstymmelse till skicklighet bland kämparna har MMA nu tagit klivet in i sportjournalistikens finrum och namnet på allas läppar är Alexander ”The Mauler” Gustafsson. Den 27-årige grabben från Arboga med snabba fötter och bly i nävarna är inte den förste svensken att nå toppen i internationell MMA, men scenen har förändrats sedan pionjären Omar Bouiche år 2000 gick en titelmatch i den då största organisationen Pancrase i Japan.

MMA är idag större och konkurrensen är hårdare, och medan Omar fortfarande är ett högaktat namn inom sporten och aktiv som tränare och coach för flera av dagens svenska fighters, så är Alexander Gustafsson vår första och hittills enda riktiga superstjärna. Den nu inställda returmatchen mot UFC:s mästare i lätt tungvikt Jon ”Bones” Jones har varit ett hett diskussionsämne på såväl skolgårdar och i fikarum på arbetsplatser, som på kvällspromenader runt äldreboenden – en match som vid en vinst hade etablerat honom om sportens odiskutabla fixstjärna och inneburit att han blivit den första europeiska fightern någonsin att vinna en UFC-titel.

En stjärna föds
Att bygga en karriär som professionell MMA-fighter tar lång tid och det är ytterst få som når så långt att de kan leva på sin sport. Till skillnad från andra sporter finns det ingen utstakad väg från ungdomsidrott till elitnivå eftersom endast vuxna kan tävla i sporten. De flesta MMA-klubbar saknar därför ungdomsverksamhet. De allra flesta av dagens topputövare såväl i Sverige som utomlands har ofta en bakgrund i annan kampidrott och Alexander Gustafsson är inget undantag. Som tolvåring började han med boxning i Köpings BK och fortsatte träna upp i vuxen ålder utan att göra något större avtryck i sporten, även om hans talang säkert kunde skönjas redan då. Istället var det andra omständigheter som gjorde att han slog in på en ny bana.

Den unge Alexanders familj ska enligt uppgift ha varit oroad över att han hamnade i dåligt sällskap och för att hållas borta från trubbel flyttade han 2006 till släktingar i Göteborg och kom i kontakt med sporten MMA. På klubben Gladius kunde tränarna snabbt se att han med sin styrka, sin träningsvilja och sin grund i boxning hade goda förutsättningar för att komma långt. Inom kort började Alexander att tävla i Shootfighting vilket är det första steget mot professionell MMA. På mindre än ett år samlade han på sig fem segrar på amatörscenen varav fyra som stoppades av domaren när han fått träff på motståndaren med sin boxning. Tiden var uppenbarligen mogen att ta nästa steg.

Proffsdebuten mot Saku Heikola i Lahtis, Finland vanns relativt enkelt med en rear naked choke (strypning sittandes på motståndarens rygg) och under 2007–2009 gick Alexander Gustafsson sammanlagt åtta proffsmatcher i MMA på framförallt skandinavisk mark. Han vann dem alla, och det var i den stående kampen med boxning, knän och sparkar som han visade sin överlägsenhet gentemot sina motståndare. Rykten började spridas om att något stort kunde vara på gång för den unge svensken och i september 2009 skrev han mycket riktigt kontrakt med UFC (Ultimate Fighting Championship) och blev därmed den tredje svensken i den odiskutabelt främsta organisationen för professionell MMA i världen. UFC skriver som standard kontrakt för tre matcher när de tar in en ny fighter i organisationen. Den första matchen tenderar att vara ett test för att se ifall fightern kan leverera en underhållande och väl genomförd match på högre nivå. Motståndaren är antingen en annan oprövad fighter eller någon som har halkat nedåt i rankingen. Blir det förlust i debuten väntar en hård matchning i nästa match och många fighters får se kontraktet rivet efter två tunga förluster. UFC beskylls från en del håll för att behandla fighters aningen skrupellöst, vilket det säkert ligger en hel del sanning i, men mängden fighters som har som sitt enda mål att komma in i organisationen gör att det finns en djup talangpool att plocka ifrån och att komma in är sällan det största steget. Det svåra är att hålla sig kvar.

Tufft test
Alexander Gustafsson klarade sitt inträdesprov med bravur. Efter blott 40 sekunder fann hans raka höger Jared Hammans haka och matchen vanns på knockout. Sensation sa en del tyckare, medan andra hävdade att det var en turvinst och att den unge svensken behövde prövas mot en motståndare som inte var rädd för att bli träffad och som kunde ta ner honom på marken med brottning. Testet blev Phil Davis från amerikanska Alliance MMA, obesegrad och spådd som framtida titelutmanare, samt med en lång och framgångsrik karriär inom brottning innan han sadlade om till MMA. Matchen startade avvaktande innan tempot ökade och Alexander något förvånande – kanske för att tysta kritikerna angående sin brottningsförmåga – valde att dyka på Davis ben och försöka ta ner honom. Med fem sekunder kvar av ronden klappade Alexander ut på en anaconda choke och gav upp matchen.

Besvikelsen i de svenska MMA-leden var stor och en del gick så långt som att anklaga Alexander för att ha gett upp för lätt och att han borde ha kunnat hålla ut fem ynka sekunder till. Dessa personer har förmodligen aldrig varit i närheten av att känna den press som en skicklig MMA-fighter kan sätta och hur snabbt en fight kan vända från vinst till förlust. En del hade förmodligen omvärderat sitt karriärval under rådande omständigheter, men Alexander valde istället att aktivt ta tag i det som han upplevde höll honom tillbaka. Han blev efter matchen inbjuden till Alliance MMA i San Diego som sparringpartner åt just Phil Davis. Många fighters hade förmodligen känt av förlusten eller kanske avböjt erbjudandet i hopp om att få en returmatch, men Alexander och hans coach Andreas Michael såg ett unikt tillfälle att få lära sig av den ende motståndare som de inte besegrat och packade för en tripp till Kalifornien.

Till motståndare i den tredje matchen sattes fransmannen Cyrille Diabate, en erfaren och tuff fighter med en lång karriär inom thaiboxning bakom sig. Matchen gick i London på O2 Arena och officiellt är vinsten submission (uppgivet) via rear naked choke, men även denna gång var det Alexanders höger som träffade och skakade om fransmannen innan greppet kopplades. Fram till denna punkt hade Alex framförallt matchats på den europeiska scenen, men när kontraktet med UFC förlängdes började han bokas till stora galor runt om i världen. Under 2011 representerade han Alliance MMA fullt ut och avslutade James Te-Huna, Matt Hamill och Vladimir Matyushenko i matcher som gjorde honom till publikfavorit även på andra sidan Atlanten. Det var under detta år som Alexander först började nämnas i samband med diskussioner om titelutmanare och mot slutet av året började även ett rykte om en stor nyhet att florera. En nyhet som skulle spela stor roll i Alexanders utveckling till superstjärna på hemmaplan.

Det svenska intresset vaknar
Vid årskiftet släppte UFC:s VD Dana White en veritabel bomb när han bekräftade att Globen var bokad för UFC:s första gala någonsin på skandinavisk mark. Självklart skulle Alexander Gustafsson gå huvudmatchen, och när motståndaren visade sig vara tidigare titelutmanaren Antonio Rogerio Nogueira så var spekulationerna i full gång. Den regerande UFC-mästaren i lätt tungvikt Jon Jones fick i så gott som varje intervju frågan om vad han tyckte om den unge svensken. Tyvärr drog sig Nogueira ur matchen på grund av skada och ersattes av en annan brasiliansk hårding – Thiago Silva. UFC:s enorma propagandamaskineri fick se sig slaget av svensk medias dåvarande ointresse av att rapportera om sporten, åtminstone fram till galan var över. Ett totalt utsålt Globen med en publiksiffra på över 16 000 och många fler TV-tittare världen över innebar att succén var ett faktum. Att Alexander Gustafsson vann huvudmatchen övertygande gjorde inget det heller.

Dagen efter UFC-galan i Globen den 14 april 2012 var scenen kring svensk MMA som förbytt. I dags- och kvällstidningars utgåvor i papper och på nätet stod om Alexanders Gustafsson och andra svenska MMA-utövares framgångar på galan. Krönikörer som tidigare skrivit hyllmeter om vad de upplevde som ett modernt gladiatorspel började plötsligt tala om en värdig efterträdare till Ingemar Johansson och att den där Jon Jones minsann skulle sluta gömma sig bakom sitt bälte och ta sig an svensken som utmanare till titeln. Motionsutövare av MMA (ja, de finns i mängder!) som tidigare utövat sin sport utan intresse från sin omgivning fick plötsligt svara på frågor om brottaröron från äldre familjemedlemmar och kollegor.

Alexander gjorde under den här tiden ett jättejobb både för egen del och för svensk MMA. Han deltog i presskonferenser och blev intervjuad i morgonsoffan på TV och gav alltid ett samlat intryck, svarade på frågor om sporten och synen på sin framtida karriär. I sin framtoning framstod han som den sympatiske grannpojken som jobbar hårt och som kan tala om hur bra han är utan att skryta. Det gjordes till och med ett hemma hos-reportage där han visade hur han inrett sina morföräldrars gård med träningsgym och hur sparringpartners och tränare förbereder honom för matcher medan mormor lagar husmanskost. Under denna period tillkännagav Alexander även att han numera skulle sköta all sin träning på hemmaplan och tävla för den nystartade klubben Allstars i Stockholm, som snabbt blev hemvist för nästan alla svenska fighters med siktet inställt på ett UFC-kontrakt.

En inte helt mänsklig motståndare
Det är omöjligt att summera Alexander Gustafssons karriär utan att berätta om en person som kan beskrivas som hans nemesis. Amerikanen Jon ”Bones” Jones är en skicklig brottare som tidigt bytte sport till MMA för att söka pengar och berömmelse. Han blev snabbt känd för att dominera motståndare utan att svettas och att dessutom göra det när de var som allra starkast. Med sin överlägsna fysik och långa räckvidd slog han ut stående fighters, tog ner brottare och kopplade submissiongrepp på grapplingspecialister. Hans enda förlust kom när han sittandes grensle över en så gott som utslagen motståndare utdelade en regelvidrig armbåge och blev diskvalificerad. Ingen blev förvånad när denne supermänniska tog titeln i lätt tungvikt från brasilianske Mauricio Rua. Fyra dominanta titelförsvar mot tidigare mästare i viktklassen landade honom ett lukrativt reklamkontrakt med Nike under slogan ”Not Quite Human”. Ett påstående som den skrytsamme Jones inte var sen att upprepa.

Alexander Gustafsson blev förste utmanare att slå underifrån, utan tidigare titlar eller tunga meriter. 2012 avslutades med en vinst mot tidigare mästaren Mauricio Rua och det började spekuleras om en titelmatch i Globen nästa år. Rädslan för att förlora pengar på att hålla en så stor match utanför Nordamerika fick dock UFC att sätta Alexander mot Gegard Mousasi på organisationens andra gala i Stockholm i april 2013. Tyvärr fick Gustafsson dra sig ur på grund av ett cut i ögonbrynet som han drog på sig under sparring inför matchen. Ersättare blev träningspartnern Ilir Latifi som förlorade matchen på poäng inför ett inte lika fullsatt Globen som tidigare år. The Maulers stjärnstatus visade tyvärr sin baksida när en stor del av publiken svek efter beskedet om att han inte kunde gå matchen. Den enda goda nyheten var att det nu inte fanns något som stod i vägen för en titelmatch, och mötet med Jon ”Bones” Jones bokades in till Toronto, Kanada den 21 september 2013.

Matchen mot Jones kom att chocka en hel världs MMA-fans. Inte nog med att Alexander tog kommandot tidigt i matchen och utnyttjade räckvidd och fotarbete till att pricka Jones med nävarna. Han tog dessutom ner Jones på marken vilket ingen motståndare hade lyckats med tidigare. Första och andra ronden tog svensken hem klart, medan Jones kom tillbaka i den tredje och träffade bra med sparkar. Fjärde ronden såg ut att gå till Alexander tills Jones snurrade in en armbåge som nästan fick svensken att falla till golvet. Femte ronden var oerhört jämn, men domarna dömde denna till Jones och besvikelsen var ett faktum. En sönderslagen mästare jämte en utmanare som såg knappt berörd ut satte igång spekulationer om domarkorruption och det blev snabbt uppenbart att de två kämparnas vägar skulle korsas igen. Efter varsin vunnen match mot lägre rankade motståndare sattes returmötet till den 27 september i Las Vegas – en match som tyvärr fick ställas in på grund av en knäskada Alexander ådrog sig i samband med en träning (se rutan nedan). Frågan är dock inte om ett nytt datum för en titelmatch kommer att spikas, utan snarare när det kommer att ske – så misströsta inte, tids nog kommer Alexander Gustafsson att få sin välförtjänta returmatch.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.