Råkurr i Rio

16 Okt 2012

Jag biter ihop käkarna och försöker ta mig loss en sista gång. Ingenting händer. Helt utmattad ger jag upp. Trycket över bröstet blir allt större och gör det nästan omöjligt att andas. Motståndaren ovanpå mig lägger över tyngden på andra sidan och äntligen fylls mina lungor med syre igen. Men lättnaden blir kortlivad. Utan större ansträngning håller han mig låst vid mattan med hjälp av sin relativt lätta kroppsvikt. Jag är helt oförmögen att röra mig och kan inte bjuda upp till motstånd när han greppar tag i min ena arm och vrider den tills jag inte har något annat val än att klappa av.

Förödmjukelsen är total och svetten lackar nedför pannan medan han knyter fast sitt svarta bälte runt midjan och säger något på portugisiska som jag inte förstår. Leendet på hans läppar får mig att tro att det är något uppmuntrande. Jag befinner mig i Rio de Janeiro där jag tränar brasiliansk jujutsu – och den här situationen kommer att upprepa sig med jämna mellanrum under de kommande två veckorna.

Jag känner mig redo för uppgiften, men det kommer att bli en tuff utmaning.

En drömresa
Boxare drömmer om att få träna på det berömda Gleason’s Gym i Brooklyn, judoutövare siktar på att besöka Kodokan i Tokyo och thaiboxare åker på pilgrimsresor till Thailand. En BJJ-utövares dröm är att åka och träna i Rio de Janeiro – submission-brottningens spirituella hemvist. Evolve Mixed Martial Arts är en av de bästa klubbarna i en stad med fler instruktörer och utövare på elitnivå än någon annan i världen.

Klubblokalen ligger i Barra da Tijuca, en vidsträckt förort som påminner om Miami, och ägs av den före detta världsmästaren Robert ”Gordo” Correa. Han är ett så pass stort namn inom BJJ att UFC-fighters söker hans expertis och grapplare från hela världen vill träna för honom. Till och med medlemmar av Gracie-familjen, grapplingklanen som uppfann BJJ, tränar med honom regelbundet. Det är emellertid inte enbart världsmästare och MMAproffs som kommer hit. Lokala entusiaster – jurister, tandläkare och till och med såpaskådisar – samsas på mattan tillsammans med ditresta britter, australiensare, svenskar, irländare och amerikaner. Vissa av de långväga besökarna har kommit hit för att förbereda sig inför kommande tävlingar, som exempelvis världsmästerskapen som hålls i Kalifornien varje år, men de allra flesta vill bara träna BJJ i sportens ursprungsland och varvar träningspassen med sol och bad på Rios fantastiska stränder. Mitt mål är att tillgodogöra mig så mycket kunskap som möjligt och ta mina färdigheter till nästa nivå. Jag måste bara se till att jag inte åker på några revbensfrakturer eller översträckta armbågar under tiden. Vale tudo BJJ är Gracie-familjens uppfinning. 1917 möttes Gastão Gracie och Mitsuyo Maeda, en japansk invandrare, judoexpert och professionell fighter.

Maeda lärde ut kampsport till Gracies söner, som kom att kombinera sina färdigheter på mattan med en sällan skådad talang för PR – vid ett tillfälle satte de in en annons i en tidning där de erbjöd att bryta armarna på dem som kom till deras klubb och utmanade dem. Under de kommande 70 åren kom Graciebröderna och deras avkomma att utveckla en formidabel kampstil som de kallade för Gracie jujutsu, och som de använde sig av under de fullkontaktsmatcher som den brasilianska pressen döpte till vale tudo (”allt är tillåtet”). Denna jujutsu-variant var nästan helt okänd utanför Brasilien fram till 1993 då Rorion Gracie – son till Hélio, en av de fem ursprungliga Gracie-bröderna som utövade stilen på 1920-talet – övertygade investerare att satsa pengar på hans idé om en kampsportsturnering i vale tudo-stil. Resultatet blev Ultimate Fighting Championship, och den första turneringen vanns av en annan av Hélios söner, Royce. Turneringen fick stor uppmärksamhet och BJJ fick nya fans, först i USA och sedan i resten av världen.

Även om BJJ främst är känt som det MMA-utövare sysslar med när de hamnar på marken, så är det en sport som har mer gemensamt med judo eller brottning än med karate. Attackerna är begränsade till ledlås, strypningar och fasthållningar – tekniker som oskadliggör, men inte skadar motståndaren. Slag och sparkar är inte tillåtna. Det hela påminner väldigt lite om de blodiga vale tudomatcherna, men det är ändå en fullfjädrad kontaktsport.

Omtumlad och förvirrad
Klubblokalen ligger i en lugn del av Rio, långt bort från turiststråken, och jag hyr ett rum en kort promenad därifrån.

När jag anländer på morgonen är lokalen fylld av grapplare som småpratar sinsemellan och stretchar lite lätt, innan Gordo Correa kallar på deras uppmärksamhet. Vi får i uppgift att köra en serie parövningar, och jag paras ihop med Claudinho, en kille från Rio som har lila bälte precis som jag. Det finns fem olika färger på bältena i BJJ, vilka symboliserar utövarens skicklighet. Lila är den tredje nivån – vi är erfarna, men långt ifrån några experter. Vi kör en kastövning i set om tio repetitioner och jobbar på själva upptakten till tekniken, men avstår från att fullfölja. Övningen handlar mer om fotarbete än att lyfta motståndaren, och syftet är att höja pulsen innan den riktiga träningen sätter igång. Vi börjar i ett långsamt tempo och bygger gradvis upp intensiteten för varje set. Till och med i den svala morgonluften svettas vi något enormt.

Man tränar BJJ iförd en tung bomullsdräkt som kallas för gi. I det här klimatet känns det som att vara iklädd en dunjacka. När vi har slutfört våra repetitioner går vi vidare till en kortare sekvens med teknikövningar. Gordo visar oss två till tre tekniker per pass och låter oss testa dem på varandra i ett par minuter så att vi bekantar oss med rörelserna, innan han går vidare till nästa moment. Nu får vi testa teknikerna på riktigt, och vi använder ungefär 60 procent av vår styrka. Vi får fem minuter på oss att attackera innan vi byter roller. Gordo signalerar att momentet är klart genom att ropa ”tempo”. Efter teknikmomentet väntar sparring.

Gordo parar ihop oss noggrant baserat på storlek och erfarenhet. Min första rond är mot en lång och gänglig svartbältare som pratar god engelska. Vi skakar hand och kör igång. Han ligger på rygg, lindar sina ben runt mitt mellangärde – en position som kallas för ”guard” – och välter omkull mig. Innan jag hunnit göra motstånd har han fått omkull mig på rygg på mattan och jag känner hur hans hand trevar omkring min krage och letar efter en strypning. Jag försvarar mig mot strypningen och går upp i brygga så explosivt som möjligt genom att skjuta ifrån med fötterna mot golvet och trycka upp höfterna mot taket. Jag lyckas komma loss, men i den efterföljande kampen om position låser han sina ben runt mitt huvud och ena arm i en triangelstrypning, och hans lårmuskler stryper effektivt blodförsörjningen till min hjärna. Jag ”klappar av”, det vill säga signalerar att jag ger mig, och sneglar över mot Gordo medan min partner släpper taget. ”Bra. Försök igen”, säger han.

Det tog ungefär en minut innan jag blev tvungen att ge upp. Sju minuter återstår av ronden. Strandträning För att vara en bra grapplare måste du uppfylla vissa krav. Du måste vara snabb för att kunna reagera och kontra på motståndarens tekniker, du måste vara stark för att kunna utföra dina egna tekniker och manipulera en anfallande motståndare, du måste vara rörlig för att kunna ge dig in i och ta dig ur obekväma positioner, och du måste vara uthållig för att orka brottas i upp till tio minuter åt gången – det kan bli så mycket som fyra eller fem ronder per träningspass.

Jag kompletterar min BJJ-träning med cirkelpass med press- och dragövningar, backlöpning och löppass på stranden. Det finns träningsstationer utspridda längs stranden i Barra – var och en är ungefär lika stor som en busshållplats. Där finns räckhävstänger, samt handtag för armhävningar och dips, och utgör ett billigt alternativ till gymmet. Jag varvar mitt joggingpass med överkroppsövningar innan det är dags för intervallträning.

Paulo, som jobbar som personlig tränare och har svart bälte i BJJ, berättar att nästan alla de bästa BJJ-utövarna springer i sand för att hålla sig i form. Jag mäter upp en 40 meter lång sträcka och sprintar fram och tillbaka. Till skillnad från morgonpassen som till största delen fokuserar på teknik, innehåller kvällspassen mest konditionsträning och sparring. Vi joggar, hoppar i sidled och hjular över mattan, samt värmer upp lederna med ett par övningar där vi imiterar olika djurs rörelser. Sedan kör vi alternerande set bestående av tio armhävningar och 20 situps. Därefter är det dags för mer sparring, och även om jag känner mig utmattad och öm i hela kroppen, så vet jag att jag inte är ensam.

Jag kör på så gott jag kan. Vi är nästan 40 personer på passet – nästan det dubbla jämfört med morgonträningen – och växlar nu mellan att sparras och vila i åtta minuter åt gången. På grund av de förlängda vilopauserna blir matcherna mer intensiva än under morgonpasset. Jag paras ihop med en stor australiensare med brunt bälte, som är lite äldre än jag, men tyngre och mer erfaren. Min teknik- och konditionsträning bär äntligen frukt – jag avvärjer hans attacker och oskadliggör honom med en strypning. Det känns bra att för en gångs skull få vara i överläge.

Kändistätt
Om motivationen skulle tryta är det bara att se sig omkring i lokalen. UFC-fightern Rafael dos Anjos, som är här för att förbereda sig inför en match, släntrar in bärandes på ett par thaimittsar. I ett hörn går Kyra Gracie, en av de främsta kvinnliga BJJ-utövarna, tvåminutersronder mot manliga motståndare. Hon kollar sin pulsklocka efter varje rond för att se till att träningen är tillräckligt intensiv. En av mina sista ronder går jag mot en 24-årig tungviktare vid namn Antonio ”Braga” Neto – ett MMA-proffs med sex vinster, en förlust och en no contest på meritlistan. Dessutom råkar han vara trefaldig världsmästare i BJJ.

Neto är utan tvekan en av världens bästa grapplare och världsmästerskapen går av stapeln om två veckor. Varför han vill träna med mig är jag inte helt säker på – han oskadliggör mina tekniker skoningslöst och krossar mig totalt, men inte utan glimten i ögat. Vi snackar lite efter passets slut och han berättar hur det är att bo i USA och att han saknar sin familj när han är borta. När vi skiljs åt ropar han: ”Hördu! Håll inte igen nästa gång!” Visst, jag ska försöka tänka på det…

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.