Klippdykning – ett dödsföraktande företag

Träning 31 Mar 2013

De professionella galningarna i Cliff Diving World Series har inga problem med att slänga sig ut från 27 meters höjd samtidigt som de utför diverse akrobatiska konster. Vi tänkte ”kan de så kan vi” och bestämde oss för att testa…
Klippdykning

27 meter är verkligen inte en särskilt lång sträcka. Det är lite mer än en fjärdedels fotbollsplan. Lite mer än en halv tävlingssimbassäng. Usain Bolt kan springa sträckan på lite mindre än tre sekunder.

Men allt är som bekant relativt. För när du befinner dig 27 meter upp i luften och en smal trampolin är det enda som står emellan dig och Atlantens kalla, mörka vatten, känns det helt plötsligt som en väldigt lång sträcka – och när man stirrar ner mot vattenytan suger det till maggropen. Dykarna i Red Bull Cliff Diving World Series visar emellertid inga tecken på någon som helst rädsla. Att dyka från 27 meter hög klippa är bara en vanlig dag på jobbet för dem.

”Att dyka från sådana höjder är egentligen inte normalt”, säger dykaren Matt Cowen, som vinner priset för dagens underdrift. ”Men man måste lära sig att kontrollera sina rädslor.” När jag ängsligt stirrar ner över trampolinens kant så inser jag att jag aldrig fick lära mig det. Nu är det för sent…

ANNORLUNDA TRAMPOLIN
När vi tänker på hoppsvikter är det ofta fem- och tiometersvarianterna vi föreställer oss – eftersom det är dem vi är vana att se de tävlande hoppa från i simhoppstävlingar – men trampolinen som används under den första brittiska deltävlingen någonsin i World Series utanför Pembrokeshire i Wales är av ett helt annat slag.

Den tog två veckor att konstruera, fick flygas på plats med en helikopter och är fäst vid klippan med hjälp av över fyra meter långa bultar. Oroväckande smal och helt utan räcken sticker den ut från klippan över vatten-ytan långt nedanför. Den enda säkerhetsåtgärden är tejpen med sandpappersliknande yta som lindats runt trampolinens kant för att ge dykarna det grepp de behöver för att kunna få fart på sina saltomortaler.
Precis som trampolinen skiljer sig omgivningarna helt från de man är vana att se under en vanlig simhoppstävling. Där har de tävlande fördelen av att få hoppa ner i en inom-husbassäng i tysta och lugna förhållanden, medan klippdykarna är utelämnade till vädrets makter – långt bort från allt vad klorrenat vatten och modern arkitektur heter, och ofta på väldigt avlägset belägna platser. Detta gamla skifferbrott på den walesiska kusten påminner om en slags naturlig amfiteater och ger tävlingen en gladiatorliknande touch.

03 HÅRT NEDSLAG
Jag inser hur högt upp 27 meter verkligen är när jag tittar på mitt första dyk, som äger rum mot slutet av kvalomgången. Nerifrån vattenbrynet får jag sträcka på halsen för att få se en pytteliten streckgubbe som stående på händer slänger sig ut över kanten och bjuder på ett imponerande antal volter och piruetter innan han landar.

Dyket är helt fantastiskt och smällen när dykaren spräcker vattenytan i nästan 80 km/h är förbluffande hög. Än mer förbluffande är det faktum att han kommer upp till ytan, vinkar, ler och tar sig upp ur vattnet för egen maskin istället för på en bår med fixerad ryggrad.
Jag frågar Greg Louganis, fyrfaldig olympisk guldmedaljör i simhopp som nu är domare på touren, om hur hårt nedslaget är när man landar efter ett dyk från den här höjden.

”Ganska hårt”, svarar han, och ger Cowen en match om dagens underdrift. Jag får sedan veta att om man skulle göra kanonkulan från den höjden, så hade det varit som att hoppa rakt ner på betong från 13 meters höjd. Det skulle ju onekligen bli ett ganska hårt nedslag. Och vad blir konsekvenserna av ett misstag?

”Man måste tajma hoppet rätt”, säger Louganis. ”Du måste slå i vattenytan helt rätt. Under en tävling kom en av dykarna lite snett vid nedslaget och slogs medvetslös. Räddningsdykarna fick upp honom och han minns inte någonting av vad som hände – och det är nog rätt bra.”
Räddningsdykarna som Louganis pratar om är hela tiden beredda att gripa in, och finns på plats under både träning och själva tävlingen. De sprayar vatten över landningszonen för att dämpa nedslaget för dykarna, och för att göra dem lättare att hitta nedanför vattenytan. Två av dem går ner under ytan precis innan dykaren slår i, redo att släpa upp honom på land om han skulle skada sig och vara oförmögen att göra det själv.

FÖTTERNA FÖRST
Jag blir lite förvånad över att se att alla dykarna landar med fötterna först. Niofaldige mästaren Orlando Duque, som leder årets serie, förklarar varför. ”Du kan dyka i med huvudet först från den här höjden, men förr eller senare kommer du att skada dig”, säger han. ”Att landa med fötterna först är inte säkert det heller, även om det är säkrare än med huvudet först. Alla muskler, senor och ben är starkare. Du känner dock fortfarande av nedslaget – till och med under ett riktigt bra dyk.”

Jag frågade den före detta simhopparen och nuvarande klippdykaren Blake Aldridge, som gjorde sin World Series-debut 2011, om hur nedslaget känns, men han svarade att det handlar mer om hur det inte känns. ”När du slår i vattenytan efter ett dyk gör nedslaget dig helt bedövad”, berättar han medan vi sitter i dykarnas badtunna, som de använder för att hålla sig varma mellan dyken.

Så hur kommer det sig att jag får dela den bekväma badtunnan tillsammans med några av planetens mest orädda idrottsmän? Jo, för att jag med Aldridges hjälp håller på att göra mig redo för mitt första klippdyk.

Även om jag inte kommer att dyka från 27 meters höjd, så försöker jag se så professionell ut som möjligt – vilket bland annat innebär jag måste se ut som en riktig klipp-dykare. Trots detta kan jag inte förmå mig själv att gå klädd i Speedos, men jag har lagt märke till att dykarna alltid har en liten handduk med sig, så jag har tagit med mig en egen sådan. Jag har dock ingen aning om vad de använder den till.
Aldridge förklarar att den fyller fler funktioner än att vara en snuttefilt för vuxna, vilket man kan tro. För det första använder dykarna den för att vara helt torra när de ställer sig på plattformen, eftersom det är livsviktigt för att kunna greppa tag i kroppsdelar och hålla exakta positioner i luften. Därefter fungerar den som en primitiv avståndsmätare till vattnet då den slängs i, och slutligen hjälper den dig att se vattenytan då du dyker mot den.

UPPVÄRMNINGSHOPP
Steg ett i min klippdykningsutbildning är ett enklare hopp från en femmeterssvikt. Även om det inte är någonting mot plattformen som skymtar där långt uppe i skyn, så är det tillräckligt svindlande för mig – det är som att hoppa från ett hustak. Och det gör man förmodligen inte för skojs skull.

”Rikta blicken nedåt, men håll huvudet rakt fram”, säger Aldridge. ”På så vis börjar du inte luta framåt. Håll ihop benen också.”

Jag hoppar och allt blir tyst runt omkring mig. Chockerande snabbt landar jag i det kalla vattnet. Det gick enklare än jag trodde, men nu är det dags att hoppa från tio meter.

Efter att ha torkat mig torr onödigt länge (jag tänker inte göra några akrobatiska konster) och slängt handduken i vattnet som sikthjälpmedel är det dags att upprepa samma procedur igen. Fast från ett tvåvåningshus den här gången.

Jag tar ett djupt andetag och stirrar ner mot den lätt krusade ytan, som helt plötsligt verkar befinna sig långt, långt nedanför. Jag försöker föreställa mig hur det är att göra de 27-metersdyk som jag sett så många dykare ta sig för idag och plötsligt känner jag mig yr. Jag skjuter undan den tanken från mitt medvetande och påminner mig själv om att det bara är tio meter ner till ytan. Bara dubbelt så högt som mitt förra hopp, som var över på ett ögonblick.

Aldridge räknar ner och jag hoppar. Känslan är svindlande. Jag faller och väntar på nedslaget – jag kan inte ens föreställa mig hur någon har möjlighet att utföra komplicerade rörelser i luften. Nedslaget är betydligt mer kännbart den här gången och jag känner av den bedövning som Aldridge pratade om.

ETT STEG UT I DET OKÄNDA
Nu är det dags för det stora dyket. Nej, inte från 27-meterstrampolinen – då hade jag förmodligen dött – utan ett riktigt dyk med huvudet först från en klippa. Detta är verkligen ett kliv ut i det okända, eftersom jag aldrig har dykt från något högre än kanten av en simbassäng tidigare. Men vad kan gå fel när jag har en expert som guidar mig?

Ingenting, visar det sig – även om jag slås av hur totalt fel det känns att falla genom luften upp och ner medan jag susar ner mot vattenytan, och jag måste kämpa mot frestelsen att räta upp mig själv. Aldridge sa att jag bara skulle följa händerna, vilket visar sig funka. Ett par ögonblick senare kommer jag upp till ytan med ett leende på läpparna, men sen känner jag mig misslyckad när jag inte kan hitta min handduk som ligger och flyter i närheten.

Tillbaka i badtunnan förklarar Aldridge vad det är som får honom och resten av de professionella galningarna att fortsätta göra vad de gör. ”Innan varje dyk skriker kroppen: ’Det är för högt’, och ’Det är för farligt’, och man utkämpar ett krig med sin egen hjärna. Men känslan av att ha lyckats efteråt är oslagbar. När man kommer upp ovanför ytan efter ett dyk, och bedövningen släpper och man inser att man är okej – man kan inte känna sig mer levande än så.”
klippdykning

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.