Hej mitt vinterland

Träning 9 Mar 2014

I vintras deltog ett team med amputerade brittiska militärer i ett lopp mot Sydpolen, där de fick kämpa mot temperaturer som kryper ner mot minus 45 grader Celsius och vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Vi träffade dem under ett av deras träningsläger för att ta reda på hur de förberedde sig inför utmaningen.
vinter2

Antarktis kan driva dig till vansinne. Landskapet är platt, intetsägande och livlöst. Det enda du kan orientera dig efter är kompassen. Det är som att vara vilse på öppet hav.” Dessa varnande ord kommer från Simon Dalglish, teammentor och en av grundarna till Walking with the Wounded, välgörenhetsorganisationen bakom South Pole Allied Challenge. ”Avsaknaden av sinnesintryck kan leda till mental kollaps. Det enda du kan göra är att hålla nere huvudet och fortsätta, dag efter dag. Du kommer inte att bli långvarig i den här tävlingen om du inte är i toppform.” De tre fyramanna-
lagen, vars medlemmar utgörs av soldater som ådragit sig skador i tjänsten, som ska tävla om att komma först till jordens sydligaste punkt kommer snart att bli plågsamt medvetna om vad han menar…

Ogästvänligt klimat
Det brittiska laget, som ska tävla mot ett amerikanskt lag och två lag från resten av samväldet, består av Guy Disney, Ibrar Ali, Kate Philp och Duncan Slater (se rutan på s. 45 ), som tillsammans bara har fyra ben. Första gången jag träffar dem befinner vi oss på deras två veckor långa träningsläger på den vindpinade glaciären Langjökull på Island, som kommer ge dem en försmak av vad som väntar dem längre söderut.

Antarktis är så ogästvänligt som det kan bli. Det är inte bara kallt, utan dessutom extremt torrt, vilket gör luften svår att andas. På vägen upp mot kontinentens glaciärplatå riskerar de dessutom att drabbas av höghöjdssjuka eftersom luften är tunnare vid polerna. De 2 750 metrarna över havet kommer snarare att kännas som 4 000. Förfrysningsskador – i synnerhet kring de nedre regionerna om du glömmer att knäppa gylfen, berättar Disney – är ett konstant hot. Dessutom måste de ständigt försöka hålla sig i rörelse eftersom det finns en risk för att de inte kan behålla värmen om de står stilla för länge – vilket kan bli din dödsdom i Antarktis extrema klimat.

”Det här är en seriös utmaning – till och med om du inte har något fysiskt handikapp”, säger expeditionsläkaren Daniel Roiz de Sa. ”Men alla lagmedlemmar har allvarliga muskuloskeletala skador. Det gör det till en otroligt svår uppgift, både logistiskt och fysiskt.”

vinter3

Kalla fötter
Det brittiska laget fick först genomgå en serie fysiska tester – bland annat ett maxstyrketest som påminner ett statiskt marklyft och gångtester på löpband med viktväst.

”Vi testade också deras VO2-max eftersom det ger oss en god uppfattning om huruvida de är redo eller inte rent konditionsmässigt”, säger PT:n Katy Taylor som hjälpte till under förberedelserna. ”Om de kan jobba maximalt på höga ansträngningsnivåer kommer de också att vara mer effektiva på lägre nivåer.” Med andra ord kommer de att uppleva den lågintensiva, men mer långvariga, ansträngningen under expeditionen som lättare om de först har vant sig vid mer högintensiv träning hemmavid. ”Intervallträning är det bästa sättet att förbättra sitt VO2-max, även om de också måste köra långa konditionspass i jämnt tempo för att efterlikna ansträngningarna de kommer att utsättas för på tundran”, säger Taylor (se rutan på s. 47 för ett av de högintensiva pass laget fick köra).

Många av lagets medlemmar åker längdskidor för första gången på Island och för vissa är det första gången de står på ett par skidor överhuvudtaget. ”Skidåkning belastar kroppen mindre än löpning”, säger Ali, en maratonlöpare som förlorade sin högra arm efter en bombexplosion. ”Men när du tillbringar tio timmar på skidorna och drar din pulka efter dig får de inre lårmusklerna och coremuskulaturen jobba konstant. Dessutom måste dina IT-band [iliotibialbanden – de tjocka senor som löper längs med höfterna och lårens utsidor] vara starka för att skydda knäna.”

”Man behöver inga stora biceps för att ta sig till polerna”, säger Disney, som fått ett av sina ben amputerat nedanför knäet och deltog i en expedition till nordpolen 2011, bara sex månader efter amputationen. ”Du måste ha muskeluthållighet – förmågan att orka ta sig igenom ändlösa repetitioner – i både benen och corepartiet.”

De flesta lagmedlemmarna tränar upp sin uthållighet genom att gå långa sträckor samtidigt som de drar däck efter sig, men för Slater som fått båda sina ben amputerade är inte det tillräckligt. ”Jag måste härda mina stumpar”, säger han. ”Att dra ett däck efter sig är tufft, men inte särskilt fördelaktigt. Men om jag sätter på mig en 20-kilos viktväst så innebär det extra motståndet som går genom stumparna att de blir starkare och mer motståndskraftiga.”

Energi är en annan vara som måste behandlas med försiktighet. ”Antalet kalorier de måste få i sig är helt otroligt – runt 5 000 per dag”, säger Roiz de Sa. ”De måste tänka på expeditionen som en enda lång picknick i rörelse. Varje dag kommer de att äta en frukost på 800 kalorier, som bland annat innehåller hela bitar smör. Laget måste också vara noga med vad de äter till mellanmål – vid minus 20 grader bryter du tänderna om du försöker äta choklad.”

För att kompensera för ett kaloriunderskott på upp till 2 000 kalorier om dagen har lagmedlemmarna ätit massvis med fruktsocker, samt kasein för mer långsam energi, innan expeditionen. Vätsketillförsel är ett annat problem. Eftersom klimatet är så torrt kommer de inte att märka att de förlorar vätska och de måste bära med sig stora mängder bränsle för att kunna smälta snö till vatten.

Tunga avhopp
Även om sex potentiella lagmedlemmar deltog under träningslägret på Island, så blev två av dessa tvungna att hoppa av innan själva expeditionen. Michael Goody och Jason Wilkes, som båda två lider av posttraumatiskt stressyndrom, heter de som tråkigt nog gick miste om chansen. ”Antarktis är en tuff mental utmaning”, säger Dalglish. ”Under flera timmar i sträck är du ensam med dina tankar, och om du lider av psykiska besvär kan det bli ett stort problem. Två tjejer i det amerikanska laget lider av PTSS och deras medverkan hänger i luften just nu.”’

Lagen kommer att backas upp av ett läkarteam, förses med polarkläder och avancerad teknisk utrustning från Helly Hansen och bära proteser som utformats av specialister vid PACE Rehab – men det främsta stödet har de i varandra. ”Samman-hållningen i laget är deras säkerhetsnät”, säger Roiz de Sa. ”Det är viktigt ha kollegor som stöttar och tar hand om dig.”

”Du måste vara kreativ och använda dig av visualiseringsmetoder för att behålla fokus”, säger Philp, som 2008 blev den första kvinnan i Storbritannien att ådra sig en så allvarlig skada i tjänsten att hon blev tvungen att amputera en kroppsdel (se rutan till vänster för Philps plan för att kompensera för avsaknaden av sinnesintryck). Slater ser däremot fram emot tystnaden och lugnet. ”Det ger mig en chans att tänka på framtiden. När jag kommer tillbaka är det snart dags för London Marathon och 2015 planerar jag och Ibrar att springa Sahara Marathon tillsammans. Dessutom är jag gift, så jag är van vid långa perioder av total tystnad.”

Kungligt besök
Det här kommer att bli den största Walking with the Wounded-expeditionen hittills, och precis som 2011 kommer prins Harry att slå följe med laget under en del av resan. ”Han ger verkligen sitt stöd åt militärer som skadats i tjänsten och vill slussas ut i det civila livet”, säger Philp. ”Dessutom var både han och Guy med under expeditionen till nordpolen, så det känns bra att ha den erfarenheten i laget.”

”Vad vi har här är en grupp handikappade individer som ser sig själva som kapabla att uträtta lika mycket som tidigare och vi vill hjälpa dem att bevisa det”, säger Dalglish. Denna tanke om att övervinna motgångar och svårigheter personifieras bäst av Slater – en godhjärtad och storvuxen man som fick båda sina ben amputerade efter att en bomb exploderat under hans fordon i Afghanistan 2009. Den enda kroppsdelen på honom som inte var bruten var hans högra arm.

”När jag fick höra att en kille med båda benen amputerade skulle anta utmaningen kunde jag inte tro mina öron”, säger Disney. ”Jag tvivlade på att han skulle klara det, men första dagen vi stod på ett par skidor åkte han 2,7 mil. Det är helt otroligt. Jag är helt säker på att han kommer att bli den första dubbelamputerade personen som tar sig till sydpolen för egen maskin.”

”När något sådant händer har man inte längre något att förhålla sig till”, säger Slater om sina skador. ”Tidigare visste jag exakt hur mycket jag behövde träna och vad som var en bra tid för milen, men numera är det ganska svårt att uppskatta. Den här utmaningen kommer att hjälpa mig att hitta tillbaka till den strukturen. Jag fäster ingen större vikt vid att bli den första dubbelamputerade personen att nå sydpolen. Det jag vill veta är om jag rent fysiskt fortfarande har vad som krävs för att lyckas.”
Vinter01

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.