Gladiatorskolan

Träning 16 Jun 2013

Vår utsände åker till Rom, tar på sig en hjälm och lär sig att träna och slåss som en gladiator.
gladiator

Klockan är 15 en stekhet eftermiddag i Rom och svetten svider i ögonen medan jag försöker se ut genom hjälmvisiret. Jag håller i ett kort metallsvärd och en bred, rektangulär sköld, och är iklädd hjälm samt en metallskena på ena armen – allt som allt väger utrustningen runt tolv kilo. Den skaver mot huden och begränsar min rörelseförmåga. Det är min första dag på gladiatorskolan, och jag kämpar med att hålla koll på var instruktören, som cirklar runt mig beväpnad med en treudd och ett stort nät, befinner sig.

Från ingenstans gör han plötsligt ett utfall mot mig med treudden och stöter den mot min sköld med sådan kraft att jag faller mot marken. Medan jag kämpar med att komma på fötter och få tillbaka skölden i försvarsposition, så ser jag hur han olycksbådande svingar sitt nät över huvudet – han påminner om en kobra som gör sig redo att hugga. Det här var inte precis vad jag väntade mig att få ut av den här kursen som beskrivs som ”experimentell arkeologi”.

MODERN HISTORIA
Det har inte anordnats några gladiatortävlingar i Rom sedan kejsar Konstantin förbjöd dem år 325 före Kristus, så jag var osäker på vad det var jag skulle få lära mig på Scuola Gladiatori Rom. Det är vår lärare Marcus Valerius som definierar utbildningen som experimentell arkeologi. ”Vi använder oss av bevis från historiska texter, målningar, mosaiker, statyer och andra kvarlämningar för att återskapa ett autentiskt träningsprogram som lär ut samma stridstekniker som de antika gladiatorerna använde sig av”, säger Valerius. ”De tränade varje dag, från tidig morgon till solen gick ner. Det var deras liv.”
Hur såg deras kost ut? Behövde de enorma mängder mat för att kunna upprätthålla ett så pass tufft schema? ”Fokus låg på kvantitet, inte kvalitet”, förklarar Valerius. ”Kött var dyrt, så gladiatorerna åt sällan just det. Istället åt de stora mängder grönsaker, baljväxter och spannmål, som exempelvis vete.”

Detta kan inte ha varit en optimal kosthållning för att bygga den järnhårda och rippade fysik man föreställer sig att de hade. ”De var väldigt muskulösa, tack vare träningen, men gladiatorerna hade också en hög fettprocent”, säger Valerius. ”Det var till fördel på arenan. Förutom att fettlagret skyddade musklerna undertill, så blödde det också när gladiatorn blev träffad, vilket fick till följd att duellerna såg mer spektakulära ut utan att gladiatorerna skadade sina inre organ.”

SANDSTORM
När historielektionen är slut – och min föreställning om gladiatorernas leverne slagen i spillror – är det dags att börja träna. Först på schemat står en hinderbana bestående av rep, bänkar och ett gatlopp mellan svingande sandsäckar. Jag kör mycket plyometriska övningar under mina vanliga träningspass på gymmet, så repen och bänkarna utgör ingen större utmaning, men att springa mellan sandsäckarna kräver både rörlighet och koordination. ”Den övningen hjälper ögonen att vänja sig vid attacker som kommer från flera håll samtidigt”, säger Valerius.

Efter ett par varv i hinderbanan tar Valerius med mig till en konstruktion som påminner om ett par helikopterblad fästa vid en karusell, med ett blad som roterar i ankelhöjd och det andra i axelhöjd. ”Det här är karusellen”, säger Valerius. ”Allt du behöver göra är att ducka och hoppa.” Det låter enkelt, men kräver att jag koncentrerar mig till max för att undvika att bli fälld eller träffad i ansiktet.

Jag har precis fått in rytmen i att hoppa över det låga bladet och ducka för det höga, när Valerius plötsligt ändrar riktningen. Under den bråkdel av en sekund det tar för mig att justera träffar det låga bladet mig över hälen och jag ramlar i backen. ”Se alltid upp för överraskningsattacker”, säger Valerius samtidigt som han misslyckas med att hålla tillbaka ett skratt.

Jag frågar honom om gladiatorerna gjorde några specifika styrkeövningar. ”De använde sig förmodligen av stora stockar och stenar för den typen av träning”, säger Valerius. ”Det finns en mosaik på Sicilien som föreställer en gladiator som lyfter vikter, men vi vet inte hur tunga de kan ha varit.”

RUDUS OCH PALUS
Vi beger oss till vapenförrådet för att påbörja den andra träningsfasen – väpnad strid. ”Gladiatorerna tränade med ett träsvärd som kallades för rudus”, säger Valerius. ”Det är lättare och säkrare att använda än ett svärd i metall, och lär dig att bedöma avstånd.”

Han demonstrerar de fem vanligaste attackerna (se rutan på sidan 49) med tillhörande pareringar. ”Det är ungefär som boxning”, säger Valerius. ”Du har ett antal attacker eller slag som du kan använda i olika kombinationer för att attackera din motståndare.” För att illustrera detta börjar han hugga mot en tjock träpåle upprepade gånger. ”Pålen kallas för palus,” säger han mellan huggen. ”Gladiatorerna tränade i timmar mot denna för att finslipa sin teknik.”

Medan jag går loss på palus, försvinner Valerius in i vapenförrådet och återvänder med ett grovmaskigt nät och en treudd. ”Detta är retiarius-gladiatorns vapen”, förklarar han (se rutan på sidan 47 för beskrivningar av de olika gladiatortyperna). ”De använde treudden för att hålla andra gladiatorer på avstånd – vanligtvis kämpade de mot tungt beväpnade secutores utrustade med svärd och sköld – varefter de fångade in dem i nätet.” Han demonstrerar förloppet genom att snurra nätet allt snabbare i en åtta, innan han lyfter det över huvudet och slänger det över mig.

Jag lyckas snurra nätet på mitt första försök, men cirklarna är inte stora nog och det slutar med att jag slänger det över mig själv istället, till Valerius stora förtjusning. ”Greppa det inte för hårt och försök att slappna av i armen – tänk på nätet som en förlängning av din egen kropp”, är hans råd. Jag följer hans instruktioner och rotationerna börjar omedelbart kännas jämnare. På bara ett par sekunder får jag upp nätet över huvudet, där jag snurrar det ett par gånger till innan jag slänger iväg det över borggården. ”Perfekt!” ropar Valerius. ”Jag tror att vi har hittat ditt kall – du hade varit perfekt som retiarius.”

DÖD VIKT
Efter att ha lärt mig de grundläggande stridsteknikerna finns det bara en sak kvar att prova – rustningen. ”Tävlingarna var korta, kanske bara fem minuter som mest, eftersom rustningarna var så tunga”, säger Valerius. ”Det var omöjligt att slåss särskilt länge med all extravikt.”

Han förser mig med en full uppsättning med rustningsdelar så att jag ska få känna exakt hur tungt det är. Rustningen är den som en murmillo-gladiator använder: en hjälm med breda brätten och en lång kam uppe på hjässan, en armskena för svärdsarmen, ett kort träsvärd och en stor, rektangulär metallsköld. Den är otroligt tung och jag känner mig både obekväm och klumpig.

Jag stapplar ut på borggården igen, där Valierius står med nätet i den ena handen och treudden i den andra. ”Försök att attackera mig”, säger han. Jag vacklar sakta framåt och undrar hur gladiatorerna överhuvudtaget kunde röra sig i den här utrustningen – att de orkade slåss i så länge som fem minuter är helt ofattbart.

EN SYN FÖR GUDAR
Valerius stöter mot min sköld med sin treudd, och jag faller till marken. Jag kämpar mig upp på fötter igen, men innan jag hinner samla mig attackerar han igen genom att stöta med treudden så att jag inte ska komma honom in på livet med mitt svärd. Han börjar snurra nätet sakta och slänger det sedan mot mitt huvud, samtidigt som han stöter med treudden igen. Innan jag vet ordet av drar han omkull mig i en snabb rörelse och jag hamnar med ansiktet före i gruset. ”Om det här hade varit en riktig strid så hade du varit död nu”, säger han och ler.

När jag försöker använda attackerna jag lärt mig i full rustning drabbas jag av en plötslig insikt. Det är inte tyngden som är det jobbiga, utan snarare att behöva bära rustningsdelarna på specifika kroppsdelar och i underliga vinklar. ”Med träning blir det lättare”, säger Valerius. ”Men många gladiatorer dog på arenan efter att ha gjort samma misstag som du.”

Efter bara ett par timmars träning är jag helt utmattad av värmen, musklerna värker av alla repetitioner, och jag har ådragit mig massvis med småsår och blåmärken. Jag hyser dessutom en nyvunnen respekt för gladiatorerna som outtröttligt tränade dag ut och dag in, trots en usel kost, vedervärdiga levnadsförhållanden och vetskapen om att varje dag kunde vara deras sista.

1 kommentar

Marcus 4 Jan 2014

Wow, snacka om udda sätt att träna på men låter rätt kul. Schysst läsning och måste varit coolt att varit med om? :)

Svara

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.