Det hårda livet som brottare

Kändisträning 30 Mar 2014

Johan Eurén kommer med ett nyvunnet VM-brons och en medalj av samma valör från OS 2012 färskt i minnet. Vi träffar Sveriges största brottningsnamn för att diskutera OS-förhoppningar, hårda träningsmiljöer och de starka banden utövarna emellan. Men det blir också en delvis mörk inblick i brottningens baksida – där livet som proffs är allt annat än en vardag kantad av lyx.
brottarei

Det finns två olika sidor av det mynt som heter 120 kilo. En sida är den där vikten oftast byggts upp av lite för mycket snabbmat och ett överdrivet intag av socker och kolhydrater, i kombination med en stillasittande livsstil. Men så finns det de där som väger närmare 120 kilo, vars kroppshydda domineras av smidig muskulatur och en enorm råstyrka.

När man träffar supertungsviktsbrottaren Johan Eurén blir man snabbt varse om vilken kategori han tillhör. Det är alldeles för lätt att döma ut de lite större brottarna som orörliga och tunga, men har man sett Johan på brottningsmattan blir man övertygad om motsatsen. Johan är på alla sätt ett föredöme för yngre brottare, både på och vid sidan av mattan.

Men det finns en baksida till de där magiska ögonblicken då man står där som medaljör på ett OS eller ett VM. Livet som proffsbrottare är nämligen allt annat än en dans på rosor, och kännetecknas av massor av träning, ett liv på resande fot och en förmåga att verkligen lyckas greppa de få chanserna som så småningom kan komma att utgöra ögonblicken som definierar en karriär.

Häng med på en berg- och dalbana till resa, där vi på allvar studerar hur vardagen ser ut för en av världens främsta brottare – och får en djupare förståelse för varför en människa väljer bort nästan alla former av trygghet för en chans att en gång få uppleva känslan av att stå längst upp på prispallen i ett stort mästerskap.

VM-brons i efterskott
”Mitt mål var att få matchen att lida lite grand, låta det gå ett par minuter. Jag tänkte att han måste dö så småningom, han måste dra på sig lite syra. Men det kom aldrig. Han hade ett fruktansvärt tryck i kroppen. Jag får nästan sikta in mig på att bara hänga med.”

28-årige Johan Eurén sitter mitt emot mig och berättar den något annorlunda historien om hur han till sist fick sitt VM-brons från Budapest i september 2013 – långt i efterhand. Matchen han beskriver utspelade sig mot iraniern Amir Aliakbari, som i december till slut diskvalificerades för doping och medaljskörden omfördelades. Johans femteplats förvandlades till en bronspeng.

Johan Eurén befinner sig på den träningscamp, Playitas, som Sveriges Olympiska Kommitté tillsammans med researrangören Apollo upprättat på Fuerteventura. Så här en dryg månad efter det att beskedet nått Johan och det är ett faktum att han kan lägga ytterligare en medalj till samlingen, har han lite svårt att samla intrycken från händelsen.”Jag kom till VM som lite av favorit”, säger han. ”Jag hade rankats som nummer två eller tre på världsrankingen och möter en kille som varit borta från brottningen i två år, men blir totalt överkörd. Någonstans började det ringa lite varningsklockor redan då. Antingen har jag gått ner mig och misslyckats fullständigt med min formtoppning, eller är det något som inte stämmer. Det är väldigt skönt att man får lite upprättelse så här i efterhand – det var inte som det skulle.”

”Det enda som jag egentligen brottas för är de där ögonblicken när jag står på prispallen”, säger han – och detta har vi verkligen anledning att återkomma till senare. ”Och det har man blivit bestulen på. På så sätt är det lite tråkigt att få bronset så här i efterhand. Men man får ändå glädja sig åt att fuskarna åker dit.”

I skuggan av stjärnorna
Framgångshistorien börjar förstås på en annan plats, vid en helt annan tidpunkt. Men man behöver inte vara detektiv för att spåra varifrån viljan att vinna kommer från. ”Jag är uppväxt i en ganska stor familj”, berättar Johan. ”Min yngre bror, som är ganska tätt inpå mig åldersmässigt, och jag har bråkat och tävlat om allting.”

Trots att de sedvanliga bollsporterna testades ville samme bror testa på boxning, något som mamma och pappa Eurén inte gillade. Istället blev det brottning i Örgryte IS. Fortfarande var det de halvallvarliga slagsmålen och möjligheten att slå saker på varandra som lockade mest. ”I början var jag nog inte så intresserad av brottning. Men efterhand fick man en umgängeskrets i lokalen: vi var många jämngamla som sprang runt, gjorde kullerbyttor och halvbråkade lite sådär. Det är ju helt vadderade utrymmen i en brottningslokal! Det var nog mest det sociala runt omkring som lockade. Det blev liksom en del av mitt liv och man upptäckte mycket tillsammans under de där resorna runt om i landet.”

Johan menar att han aldrig var ett särskilt stort löfte som ung. Eller som han själv säger: ”Jag åkte runt i hela Sverige och fick stryk överallt.” Det var i mångt och mycket det sociala som gjorde att han fortsatte, och det var först vid 15-16 års ålder som han började anamma brottningen och vad den gick ut på.

Samtidigt hade utövarna i klubben det ganska väl ställt. Örgryte var vid den här tiden landets främsta samlingsplats för eliten, med namn som Mikael Ljungberg, Kornbakk-bröderna och Eddy Bengtsson. ”Även om man inte hade koll på sin egen brottning och sin egen utveckling, så visste man alltid vem man ville bli. Att se dessa killar träna och tävla, och åka iväg på tävlingar som Fyrstads, gjorde en inspirerad att själv ta plats i laget en gång”, säger Johan.

I början av 2000-talet tar Johan hem sitt första ungdoms-SM – hans första placering på ett SM. Fram till 2008 följde sedan ett par junior-EM och –VM, och debut i seniorsammanhang i världsmästerskapen med en niondeplats 2010. Under den här perioden handlade en stor del av göteborgarens tävlande om att kampas med Jalmar Sjöberg, som ständigt tycktes ligga steget före. Men när Sjöberg skadade sig under en Bundesligamatch fick Johan sin chans i 120-kilosklassen i EM. Han greppade den och vann en bronsmedalj. Plötsligt hade han väldigt få övermän i svensk brottning.

Den enes bröd…
”Kring den här perioden så var det oroligt i Svenska Brottningsförbundet”, berättar Johan. ”Det fanns bara två aktiva på herrsidan som hade tillgång till SOK:s stöd – Jalmar Sjöberg och Jimmy Lidberg. Men efter det att jag tagit medaljen så fick jag hoppa in på det här topp- och talangprogrammet.”

Även om det kan verka turligt att Johan fick sitt rejäla genombrott i samband med Jalmars skada så var det ingen ocean mellan dem båda kvalitetsmässigt. ”I och med att jag har jagat Jalmar så har jag också analyserat honom utan och innan. Egentligen var det rätt intetsägande matcher mellan oss. Även om jag faktiskt slog honom, 2009 tror jag det var, så skulle jag förmodligen inte slagit killarna han vann över – jag var steget bakom. Men han skadade sig, och det är lite där jag får en chans. Och den tar jag. Den enes död, den andres levebröd.”

Johan Eurén sitter framför mig och ler lite snett. Han gör helt rätt i att inte skämmas över att få chansen, utan greppar den i stället med full kraft. Nästan lite osvenskt. Men Johan är inte riktigt som alla andra – något som blir särskilt aktuellt när man studerar hans teknik på brottningsmattan.

”Han är ju jättestark när det kommer till agera utefter de situationer som uppstår i en match”, säger den olympiske brottarkollegan Robert Rosengren, som sitter bredvid Johan under vårt samtal. ”Han är dessutom en av de rörligaste i sin vikt. 120 kilo har alltid varit en tråkig viktklass med stillastående brottning, med en eller max ett par saker som avgör. Men Johan har fördelen att han rör på sig hela tiden – valsar runt motståndarna, lurar dem. Johan går in och brottar ut dem.”

”Jag har alltid tyckt det är kul att gå i situation”, fyller Johan i. ”Jag kommer från en förening där det finns, och alltid har funnits, mycket sparring. Man märker att många som kommer från mindre klubbar kör mycket styrketräning, och blir ganska fyrkantiga. Jag tycker det är kul att åka ner och ’ställa mig i situation’, utsätta mig själv för lite risker. Man blir väldigt bra på det sättet. Det är min största styrka. För den vikten jag har legat på de senaste åren, 120 kilo, har jag ganska bra flås. Jag orkar nog mer än de flesta. Sen är jag inte den starkaste, men det får man kompensera med annat.”

Spelet bakom kulisserna
Den svenska OS-publiken kunde den 6 augusti 2012 lyfta armarna till skyarna och fira att vi precis fått en OS-medalj i den internationellt sett breda sporten brottning. Johan Eurén besegrade vitryssen Joseb Tjugosvilj och sprang runt inne i arenan med svenska flaggan över sig. Ett stort ögonblick, förstås, men det låg väldigt mycket bakom dessa glädjescener – och medan det inte gick att ta miste om lyckan i göteborgarens ansikte är kanske lättnad ett ord som beskriver situationen bättre.

Framgången har nämligen ett pris, och i en brottares fall så handlar det bokstavligen om blod, svett och tårar. ”På något vänster så börjar resan så jäkla långt innan jag står där”, säger Johan. ”Den började redan 2011 när jag missade OS-kvalet på VM, efter att jag förlorat den avgörande matchen. Det är svårt att ta sig igenom kvalen i OS-brottning, och dessa låg med en veckas mellanrum: först i Bulgarien, sen i Kina och sist i Finland. Efter diskussioner med förbundskaptenerna bestämde vi oss för att satsa allt krut på Kina och skippa Bulgarien.”

Det strategiska valet visade sig fälla avgörandet. ”Det är lite som ett schackspel”, förklarar Johan. ”Du vet inte riktigt om ditt drag var rätt förrän efteråt.” Men i och med att svensken hoppade över Bulgarien kunde han koncentrera sig på att komma rätt i tidsomställningen, äta bra och installera sig.

Förberedelserna visade sig vara a och o redan i första matchen, där den grek han mötte var helt förstörd. Laget hade anlänt dagen innan med en bantning på ett dygn. Även om Johan fick stryk mot en vitryss så hade han en chans att ta sig till OS genom att besegra sin ryske motståndare. Med bara ungefär tre sekunder kvar avgjordes matchen och biljetten säkrades. ”Jag fick på ett lyft och drog iväg honom. Det var nog det häftigaste ögonblicket – större än själva OS.”

Johan beskriver OS som ”mest bara jobbigt faktiskt”. ”Vi som ändå reser rätt mycket tyckte att vi hade sett och upplevt det mesta, men det är lite grann som att komma till en annan planet. Det går inte att förbereda sig på vad som väntar en när man kommer dit”, säger han om hysterin i och omkring OS-byn.

Även här verkade de svenska strategerna ha prickat rätt. Man hade planerat ett så kort stopp som möjligt i London och förlagt träningslägret i Skåne, och därmed undvek man det värsta kaoset. ”Man flög in oss direkt till invägningen och därefter direkt till tävlingen. Vi åkte rätt in och rätt ut, bara för att tävla. Såhär i efterhand kan jag tycka att hade varit rätt kul att se avslutningen och kanske mer av byn, men det var nog jäkligt bra med facit i hand.” Något som inte minst visar sig i medaljskörden, där svenskarna utöver Euréns brons också lyckades knipa ännu en bronspeng via Jimmy Lidberg.

”Den formtoppen vi fick in där, den är svårslagen tror jag”, fortsätter Johan. ”Två medaljer på tre utövare på herrsidan. Men samtidigt; ett helt år hade vi laddat för den här jävla tävlingen – eller egentligen under fyra. Man har haft snaran runt halsen. Det var roligt, visst, men också djävulskt jobbigt. Det kan ha varit en av de hemskaste dagarna jag upplevt, dagen jag vann bronset. Efteråt var det nästan som ett bakrus. Jag sov inte på hela natten. Det är precis som om man varit på en Magaluf-resa och supit i sju dagar i streck. Allting bara släppte.”

Framgångens pris
Och det är här någonstans historien tar sin vändning och Johan Eurén halkar in på den sidan av brottningen vi inte får se under ett OS. Vi pratar om livet som en brottare, om det går att ha någon form av ”normalt” liv vid sidan om en elitsatsning.

”Om du hade frågat mig under gymnasiet vad jag skulle bli så skulle jag svarat brottningsproffs. Jag hade en vision om att det skulle gå att livnära sig på brottningen, kanske i Tyskland. Att SOK kanske skulle snappa upp mig och man skulle leva ganska ’gött’ som proffs. Men någonstans under vägen så vaknar man upp – det är bara en fantasi.”

För att få ekonomin att gå ihop och få någon form av socialt umgänge vid sidan om brottningen arbetar Johan som rörmokare. ”Jag jobbar timvis under tider som passar mig. Arbetsgivaren ställer upp och låter mig jobba när det passar. Dessutom betalade de min rörläggarutbildning, och hjälpte mig med allt. Bättre arbetsgivare får man leta efter. Annars lever man i den här brottningsbubblan. Proffslivet, om man får kalla det så. Snylta på morsan och farsan, typ – det är de två största sponsorerna.”

”I Sverige kan du inte räkna med att ha någon större levnadsstandard som proffs i brottning. Jag är nog ändå en av dem som kanske tjänar bäst på brottningen i Sverige, men vi kan inte leva på det”, fortsätter Johan. Även hans kollega Robert Rosengren är inne på samma linje. ”Man får lägga standarden ganska lågt för hur man lever själv. Man måste räkna med att om man går in och tar ett jobb, då kommer brottningen fallera. Man måste balansera.”

”Det gäller att skapa sig en trygg tillvaro”, fortsätter Robert. ”Det är det som är så svårt med brottningen. Man satsar 100 procent på brottningen för att till exempel ta medalj i OS. Johan jobbar knappt inget nu. Det går inte i dagsläget. Det är ingen som orkar jobba när man är ute 180 dagar på läger. Och det gäller att träna bra när man kommer hem också. Vi har begått ett ekonomiskt självmord jämfört med andra i vår ålder, som jobbat och byggt upp en tillvaro.”

”Fram till London gjorde jag faktiskt det”, flikar Johan in angående arbetet vid sidan om. ”Men det var faktiskt lite dumt. Jag var inte kontaktbar på 14 dagar när jag kom hem från USA. Jag kom hem på söndagen och gick och jobbade på måndag morgon. Man vaknade vid tre−fyra, jetlaggad, men gick upp i tid. Vid elva dog man fullständigt. Då var man tvungen att uthärda arbetsdagen. Jag kom hem på fredagarna med två stora blåtiror till påsar under ögonen. Man körde morgonträningar klockan sju, var på jobbet halv nio. Man hann med att träna, men inte det andra: äta och sova. Dygnets timmar räckte inte till.”

Vi befinner oss ganska långt från proffsliv såsom vi tänker oss det. I det verkliga livet är det inte så enkelt och bekymmersfritt som det kan låta i teorin. Man kan inte låta bli att undra om det verkligen är värt allt slit.

”Där måste vi gå tillbaka till den där bronsmedaljen på VM”, förklarar Johan. ”Att stå där på pallen och ändå bli erkänd… Fan, du är bland de bästa i världen på det du gör. Brottning är en ganska liten sport i Sverige, men det är få VM som är så stora som våra. Det är jättestort med brottnings-VM internationellt.”

Det är dessa visioner han måste se till att behålla framför sig under tuffa veckor. Johan berättar om tre veckor långa träningsveckor i Ukraina där ”man inte ens är människa”. Trots att de tränar hårt så är maten inte sällan direkt dålig, och ”man får slåss om den där ägghalvan som ligger på botten av soppskålen”. Ändå är Ukraina riktigt bra ur träningssynvinkel då sparringen här inte går att jämföra med något annat, berättar Johan. ”Men man vill inte bli kvar där. Det gäller att hålla koll på passet!”

Nya mål i sikte
Det kanske är så enkelt att bara bilden av att en dag få stå längst upp på prispallen i ett stort mästerskap gör den bitvis tunga resan uthärdlig. För Johan Eurén är det OS i Rio de Janeiro 2016 som är nästa stora mål. Men som om det inte räckte med 180 dagars resande, hård träning och ett pusslande för att få ekonomin att gå ihop – har Johan drabbats av ännu ett bakslag.

Vid årsskiftet höjdes den tillåtna vikten för supertungvikt till 130 kilo. Detta drabbar Johan extra hårt, eftersom han ”kanske till och med är i det lättaste laget för 120”. ”Det känns verkligen som om de sätter en kniv i ryggen på mig”, säger han. ”Jag ska ge det ett försök att gå upp till 130, men jag är 28 år. Man gör ingen viktökning på tolv kilo bara sådär. Mitt mål är att till 2016 gå upp till 125. Att gå ner till 98 kilo är inget alternativ.”

Att den 28-årige göteborgaren skulle kasta in handduken känns som ett osannolikt scenario. För en man som är van att jaga och till slut fånga det byte han varit efter – vi minns duellen med Jalmar Sjöberg, där han till slut fick chansen och tog den på bästa tänkbara sätt – är motgångar och slit bara en del av vardagen som brottningsproffs.

Däremot börjar han se slutet på en framgångsrik karriär. ”Alltså, 2016 börjar jag bli till åren. Då är jag 31. Efter det hoppas jag innerligt att jag hittar ett liv, något bättre att göra!” avslutar Johan Eurén och skrattar. För en man med ett livspussel betydligt svårare att få ihop än alla andras, så måste man imponeras av Johans positiva attityd och vilja att vinna.

130 kilo borde vara en dödsstöt för nästan vem som helst i samma läge, men något säger mig att han kommer att anta utmaningen och göra något riktigt bra av den. Det finns få jag unnar ett OS-guld lika mycket som Johan Eurén – och det finns en del som talar för att det är hans tur 2016.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.